RO, RO, RO! Audio Drama av Gunnar Martin Aronsson. Produktion Evolution X4 Drama.

Ja. Det är alltså dimma. Tät dimma. Peter och Gabriel ror. Och ror. Förhoppningen är att komma fram. Att äntligen komma fram.

--

Gabriel: Lennart B. Sandelin

Peter: Gunnar Martin Aronsson

Half: Kent Fernström

-- Duration: 45 minuter.

Regi och Redigering: Gunnar Martin Aronsson

Produktion: Evolution X4 Drama 2026

Samtliga rättigheter: Förlaget EvolutionbyNight Kontakt: evolutionX4@yahoo.com -- Q&A med GMA: - Varifrån kom inspiration till det här rätt udda stycket? - Den drama-, film- och rockmusikbevandrade kan nog dra vissa korrekta slutsatser när det gäller var inspirationen hämtats, och även om det i sig inte är betydelsefullt för uppskatta RO, RO, RO! till fullo kan jag förstås för den nyfikna säga att det är en slags mix av element från Didi och Gogo, det vill säga Vladimir och Estragon i Becketts klassiker "I väntan på Godot", karaktärer vars relation i viss mån enligt Beckett själv var inspirerade av Laurel and Hardy, det vill säga "Halvan" och "Helan", hur de två är intvinnade i varandras öde. De komiska elementen hos Laurel and Hardy importerades av Beckett till "Godot", vilket då bildar en kontrasterande klangbild mot den i övrigt rätt dystra handlingen.

Men här, i RO, RO, RO! finns också element från en av mina tidigare Audio dramer, "Sista rycket", där två liknande figurer uppträder - utan att därför vara identiska. Till sist finns minnen av en scen ur "Alfred Hitchcock presents" från 1960-talet som inleds med att ett fartyg i mycket tät dimma stöter på en annan, mindre farkost och den speciella stämningen som uppstår i mötet just därför att det är dimma, man ser just ingenting klart, man bara anar människorna i den mindre båten, och dessa vill inte visa sina ansikten. Och just att "inte se" utmärker ju Audio Dramat, man ser ingenting, men man skapar sina egna figurer, man tolkar handlingen på sitt unika sätt. Dimman representerar det okända, men också hot, ett hot baserat på att vi "inte ser".

- Många impulser uppenbarligen. Vågar man fråga efter "meningen" med pjäsen? - Som så ofta vill jag ge tolkningsföreträdet till lyssnaren. Det är hur som helst lyssnaren som kommer att avgöra meningen i vilken som helst pjäs eller audio drama eller film eller roman eller novell, även om vilka teman förstås kan urskiljas, och tydliggöra författarens och/eller kreatörens intentioner. Det handlar om två saker: Dels vad som ger "mening" åt den som upplever ett konstnärligt ämnat verk - i det här fallet lyssnaren, dels vad som givit "mening" åt kreatören/kreatörerna när verket skapades. De två är sällan identiska.

Här har vi i alla fall de eviga temana: Vårt liv - vad vi gjort av det, vår död - som alla funderar över även om det inte kanske sägs högt och tydligt, och alla händelserna av betydelse mellan födelsen och döden; vilka händelser har egentligt haft betydelse och vilka har så att säga bara passerats och glömts bort? Ibland är det händelser som - när de inträffade - kanske upplevdes som något trivialt, simpelt, mindre värdefullt. När vi sedan blivit äldre kan vi "återupptäcka" dessa händelser och finna att de var "diamanter som vi trodde var kol".

- Aha. Nå. Kan man fråga vem Glen Buxton är? - Fråga kan man alltid göra. Svaret finns... Den som söker, han och hon finner. - Tack.