Ingeborg fortsätter att skriva brev till sin make, Artur. Han har ännu inte bemött henne, vare sig genom brev eller besök. Men detta kommer att ändras. Ingeborg, som fått starka opiumkurer utskrivna, blir mer och mer bekväm med livet på en institution. Hon har även börjat adressera det fasansfulla hon gjort mot sina egna barn. Trots att hon till viss del verkar ångra sig, så trivs hon bra inom de inrutade murarna. Men det kommer att visa sig att Ingeborg inte kan leva ett ansvarslöst liv hur länge som helst.

När unga Ingeborg Andersson ska tvätta kläder en kall morgon i mars år 1929, så dränker hon istället sina tre små barn i en stor kopparkittel. Hennes man Artur kommer hem strax därefter och upptäcker till sin stora fasa att barnen Tor, Efraim och Lucia inte längre lever. Han kan inte förstå hur hans fru har kunnat begå detta brott och varför?

Det är en fråga som hela den lilla byn Vesene i Västergötland kommer att ställa sig när det blir känt vad Ingeborg Andersson har gjort. Men följande 70 år kommer det hemska familjeödet att tystas ned och begravas. Tills en dag år 1999 då författaren Maria Bouroncle får ett samtal av sin kusin som leder till att tragedin återigen ser dagens ljus.