Penny Spikins är Professor of the Archeology of Human Origins på University of York och författare till boken How Compassion Made us Human som vi diskuterar i dagens avsnitt. Spikins företräder i denna bok tanken att det som kännetecknar människans evolutionära framgång och hennes biologiska niche är samarbete och empati. När det gäller människans evolution (och för den delen inte bara människans evolution) behöver vi vända på ett vanligt perspektiv: att det är dominans och egoism som gynnas av det naturliga urvalet och är "adaptivt". För en varelse som enbart kan överleva som samarbetande, uppstår selektionstryck för egenskaper som pålitlighet och beredvillighet att dela med sig. Spikins bygger sitt resonemang dels utifrån arkeologiska fynd, dels utifrån en allmän förståelse av hur evolutionen kan främja samarbete och empati och dels med en analys av samtida jägar- och samlarsamhällen. Varför har vi då ofta tänkt på "naturligt urval" som en process som bara gynnar den enskilde som dominerar, den starke? En orsak, föreslår Spikins, är att de egenskaper som gynnar samarbete och långsiktiga ömsesidigt belönande relationer, visar sin "adaptivitet" över tid och inte i främst i en enskild interaktion. Om vi tänker på alla interaktioner som engångsinteraktioner så kan det verka som att det adaptiva är att försöka roffa åt sig mer än den andre. Men om interaktioner upprepas och vi upprepade gånger är beroende av varandras hjälp, för att lösa problem som hör till överlevand så måste vi försöka hitta en grund för en långsiktigt hållbar relation. Och då blir egenskaper som pålitlighet och generositet adaptiva. Som Spikins skriver på s. 184: "No other animal has developed a deep-seated collaboration such as ours which depends on moral worth, rather than mere instinct to protect kin. The value of being seen as trustworthy, generous or sensitive would put increasingly strong selection pressures on moral emotions and ways of displaying and identifying them."