app_store_button

google_play_button

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Historiska Media | Acast

Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla nivåer – länder och städer drabbas, familjer splittras, söner eller fäder försvinner. Militärhistoriepodden leds av Martin Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet med breda kunskaper i ämnet, och Peter Bennesved idéhistoriker och förste forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut. Tillsammans bjuder de in lyssnarna till samtal som kombinerar ett brett tilltal och en djup ämneskompetens.

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Militärhistoriepodden

Konvoj PQ 17 lämnade Island den 27 juni 1942 med kurs mot Arkangelsk i Sovjetunionen. Av de 34 handelsfartyg som faktiskt gick ut från Hvalfjörður kom endast 11 fram. Resten sänktes under de följande dagarna av tyska flyganfall och ubåtar – en av andra världskrigets värsta konvojkatastrofer var ett faktum.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om PQ 17:s öde. Under 1942 led de allierade stora förluster till havs, och de arktiska konvojerna var en livlina för det hårt pressade Sovjetunionen. PQ 17 var lastad med vapen och förnödenheter och tvingades gå långt norrut i arktiska vatten – där is, midnattssol och begränsade skyddsmöjligheter gjorde varje misstag livsfarligt.

De allierade fruktade särskilt ett utfall från de tyska ytstridskrafterna i Nordnorge, med slagskeppet Tirpitz som främsta hot. Konvojen skyddades därför av en närskyddseskort och en större täckstyrka med tyngre fartyg, avsedd att möta ett eventuellt tyskt genombrott.

Den 4 juli fattade den brittiska ledningen ett ödesdigert beslut: konvojen beordrades att skingras (”scatter”) och de tyngre skyddsstyrkorna drogs undan, i tron att Tirpitz var på väg att anfalla. Men något tyskt ytangrepp mot PQ 17 blev aldrig av. När handelsfartygen spreds ut och förlorade sitt sammanhållna skydd blev de i stället lätta mål – och förlusterna sköt i höjden.

Bildtext: Eskortfartyg och handelsfartyg i Hvalfjörður före avseglingen av konvoj PQ-17. I förgrunden syns jagaren HMS Icarus (1.03) och bakom den den sovjetiska tankern Azerbaijan. Konvojen var en del av de allierades försörjningslinjer till Sovjetunionen via Murmansk och Archangelsk – den kortaste men farligaste rutten under andra världskriget. Foto: RN official photographer Lt. C. J. Ware, Imperial War Museums (foto A 8953, samling nr 4700-01). Wikipedia. Public domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konvoj PQ 17 – arktisk katastrof sommaren 1942

Under perioden från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget dominerade de stora slagskeppen den marina krigföringen. Slagskeppen var enorma artilleriplattformar av stål, byggda för världens ledande örlogsflottor.

Stora ekonomiska resurser plöjdes ned i det ena skeppsprojektet efter det andra, i en ständig kapplöpning om att bygga snabbare, tyngre bestyckade och bättre bepansrade fartyg. Men varför satsade man så hårt på dessa jättar? Vilka idéer låg bakom? Vilken roll kom slagskeppen att spela i krigföringen – och varför försvann de i praktiken från världshaven efter andra världskriget?

I avsnitt 21 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om de stora slagskeppens tidevarv. Både Martin och Peter fascinerades redan i unga år av slagskeppen och deras historia.

Slagskeppen fick en betydelsefull roll i det sena 1800-talets strategiska tänkande och i stormakternas utrikespolitik. För den ledande sjöfartsnationen Storbritannien var örlogsflottan – och dess slagskepp – livsviktiga. Inför första världskriget utmanade Tyskland britternas ställning, och under andra världskriget var det Japan som tog upp kampen med britter och amerikaner. Vem minns inte de otroliga japanska slagskeppen Yamato och Musashi – de största slagskepp som någonsin byggts? 

Bild: Det brittiska slagskeppet HMS Dreadnought (1906), Wikipedia, Public Domain.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slagskeppens korta tidevarv: Dreadnought till Yamato

Längs floden Isonzo (Soča), i gränslandet mellan nordöstra Italien och dåvarande Österrike-Ungern (i dag främst västra Slovenien), utspelade sig några av första världskrigets mest brutala och utdragna strider.

Den italienske överbefälhavaren Luigi Cadorna drev gång på gång sina soldater mot väl befästa höjder i en terräng som gynnade försvararen – och kom senare att bli ihågkommen som en av militärhistoriens mest hänsynslösa generaler.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt Italiens inträde i första världskriget och de inledande striderna längs Isonzofronten.

När kriget bröt ut 1914 förklarade Italien sig neutralt, trots att landet ingick i Trippelalliansen med Tyskland och Österrike-Ungern. Men en växande italiensk nationalism – och tanken på att samla ”italienskt” territorium under en och samma stat – gjorde det allt mer lockande att byta sida och ansluta sig till ententen (främst Storbritannien, Frankrike och Ryssland). Särskilt hägrade områden som Sydtyrolen och Trieste, som fortfarande tillhörde Österrike-Ungern men som det italienska ledarskapet ansåg borde bli italienska.

I april 1915 slöts därför Londonfördraget, ett hemligt avtal där ententemakterna lovade Italien territoriella vinster om landet gick in i kriget på deras sida. Italien förband sig att agera snabbt – men mobiliseringen drog ut på tiden. När de italienska styrkorna väl sattes in under Cadornas ledning inleddes offensiverna vid Isonzo i juni 1915.

Den italienska armén var dock knappast rustad för det som väntade. Terrängen var karg, brant och oförlåtande. Att gräva ned sig i bergssluttningarna var ofta nästintill omöjligt, och anfallen tvingades fram i smala passager där försvararna kunde koncentrera sin eld. Fördröjningarna gav dessutom Österrike-Ungern tid att förstärka sina försvarsställningar i höjdlägena. Kombinationen av bristande förberedelser, starka försvarslinjer och en terräng som kanaliserade anfallen skapade en obarmhärtig spiral av förluster – och Cadornas utpräglat offensiva doktrin gjorde priset ännu högre.

Det skulle krävas tolv stora slag vid Isonzo mellan 1915 och 1917 innan fronten slutligen bröts – till ett ohyggligt pris i människoliv. 

Italienska soldater under andra slaget vid Isonzo, 1915. Bilden visar en position för det 20:e kavalleriregementet "Cavalleggeri di Roma" i området Carso, under de intensiva striderna som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern under första världskriget. Källa: www.esercito.difesa.it. Licens: CC BY 2.5.

Det andra slaget vid Isonzo var en del av en serie offensiver längs Isonzofronten och kännetecknades av svåra terrängförhållanden och höga förluster. Carso-platån var särskilt strategiskt viktig men mycket svår att försvara och anfalla.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slagen vid Isonzo – italienska fronten 1915–1916

Krigföring har alltid påverkats av teknikutvecklingen. Gång på gång ser vi hur nya vapensystem – och förmågan att producera vapen, ammunition och andra varor i stor skala – kan bli avgörande. Men hur påverkar tekniken egentligen krigföringen? Är det teknikutvecklingen som styr hur krig förs?

I reprisen av avsnitt 20 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved teknik och krig. Samtalet rör sig från antiken och medeltiden till 1900-talets snabba tekniska språng. Poängen är tydlig: tekniska uppfinningar och nya vapensystem är inte automatiskt avgörande. Teknik måste användas på rätt sätt – och passa in i taktik, organisation och logistik – för att få verklig betydelse. 

Teknisk överlägsenhet spelade till exempel en viktig roll när västmakterna expanderade under imperialismens tidevarv. Ofta citeras den berömda formuleringen: “Whatever happens, we have got / The Maxim gun, and they have not.” – en rad som tillskrivs Hilaire Belloc (1898) och som fångar den tidens syn på eldkraftens asymmetri. 

På 1900-talets slut blev det tydligt att även avancerade robotsystem och precisionsvapen ställer krav på industri, kompetens och ekonomi. Under 1970- och 80-talen ökade trycket i vapenkapplöpningen, och skillnader i teknisk och industriell uthållighet blev en del av bakgrunden till att Sovjetunionen fick allt svårare att konkurrera. 

Bild: Hiram Maxim lutar sig mot sin första automatiska kulspruta (”The First Automatic Gun”).

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När teknikutvecklingen blir krigsavgörande

Under 1500- och 1600-talen genomgick Europas militära makter en teknisk revolution. Användningen av krutbaserade kanoner och handeldvapen förändrade slagfältet i grunden. Detta påverkade inte bara arméernas sammansättning utan också både belägrings- och fortifikationskonsten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt en av de mest inflytelserika gestalterna i denna utveckling: den franske militären och fästningsbyggaren Sébastien Le Prestre, Marquis de Vauban (1633–1707), allmänt känd som Vauban.

Utvecklingen av befästningskonsten har genom historien pendlat mellan offensivens och defensivens fördelar. Under senmedeltiden hade försvarssystemen gynnats av höga stentorn och murar, men med krutets introduktion och det nya fältartilleriet blev dessa konstruktioner snabbt obsoleta. Svaret från fortifikationskonsten blev att bygga lägre försvarsverk med tjockare murar. Utanpåverkens omfattning ökade, och forten utrustades med eget artilleri. Detta gav åter försvararna övertaget: den låga profilen och de kraftiga murarna minskade artilleriets effektivitet, samtidigt som försvarets eldkraft försvårade stormningsförsök.

Det var i detta militärtekniska landskap som Vauban introducerade en ny metod för belägring. I upplysningstidens anda utvecklade han en systematisk belägringsteknik för att möta de moderna fästningarnas utmaningar. Genom att stegvis gräva sig fram och anlägga parallella löpgravar och enkla värn kunde belägrarna närma sig försvarsverken utan att utsättas för massiv moteld. När avståndet var tillräckligt kort, kunde stormningen genomföras med större precision och färre förluster.

Med sin metod uppnådde Vauban stora framgångar i den franske "solkungen" Ludvig XIV:s expansionistiska krig. I slutet av sin karriär ägnade han sig även åt att förbättra Frankrikes egna försvar. Han skapade ett avancerat system av befästningar längs den östra gränsen, det så kallade Pré Carré, som än idag finns bevarade i delar av västra Frankrike och Beneluxländerna.

Bild: Ett montage av av stadsplanen för Neuf-Brisach, en fästningsstad som uppfördes från grunden enligt ritningar av Sébastien Le Prestre de Vauban, Ludvig XIV:s militära ingenjör. Staden byggdes som ersättning för de förlorade fästningarna Breisach och Freiburg som återlämnades till det Tysk-romerska riket 1697/99. Neuf-Brisach anses vara ett av Vaubans främsta verk och ett mästerprov på 1600-talets militära stadsplanering. Bildkälla: Sébastien Le Prestre de Vauban – http://theudericus.free.fr/Vauban/Neuf-Brisach_Plan.jpg, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Vauban förändrade krigföringen i Europa

Gustav III:s ryska krig 1788–1790 blev i stort en svensk besvikelse – men slaget vid Svensksund i juli 1790 vände krigslyckan. Sjöslaget, som utkämpades den 9–10 juli, resulterade i en förkrossande svensk seger över den ryska skärgårdsflottan. Den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskrev senare slaget som ”den svenska flottans största glans”.

I reprisen av avsnitt 19 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det dramatiska slaget vid Svensksund och hur denna seger förändrade krigets utgång.

Den svenska skärgårdsflottan, som utvecklats kraftigt under 1700-talet parallellt med uppförandet av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, visade sig vara överlägsen sin ryska motpart. Men vad låg bakom den svenska framgången? Vilken taktik användes? Och varför kunde Sverige åsamka den ryska flottan ett så förkrossande nederlag?

Slaget vid Svensksund var en del av ett större händelseförlopp. Bara en dryg vecka före slaget hade både den svenska högsjöflottan och skärgårdsflottan undkommit en potentiellt förödande inneslutning i Viborgska viken, där de varit omringade av ryska styrkor. Sverige var mycket nära en kapitulation – något som hade kunnat innebära slutet på både kriget och Gustav III:s maktställning.

Mot sina befälhavares rekommendationer – med ett viktigt undantag: Carl Olof Cronstedt – fattade Gustav III beslutet att möta ryssarna vid Svensksund. Ironiskt nog var det just Cronstedt som senare, år 1808, skulle komma att kapitulera till ryssarna i Sveaborg under Finska kriget.

Segern vid Svensksund räddade inte bara krigets utgång – den kan också ha räddat kungens ställning i Sverige.

Slaget vid Svensksund (1790), målad av Johan Tietrich Schoultz. Denna dramatiska scen visar det avgörande sjöslaget mellan Sverige och Ryssland under Gustav III:s ryska krig. Striden slutade med en stor svensk seger, en av de största marina triumferna i Sveriges historia. Målningen illustrerar den intensiva kampen i Finska viken där svenska galärflottan övermannade en numerärt överlägsen rysk flotta. Slaget visade effektiviteten i svensk taktik och ledarskap under press.

Källa: Försvarsmakten.se Licens: CC BY 4.0

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svensksund – Gustav III:s största militära triumf

Få namn är så starkt förknippade med Finlands kamp under Vinterkriget 1939–40 som Suomussalmi och Raatevägen. Underbemannade och med bristfällig utrustning lyckades finska trupper, under ledning av den legendariske generalen Hjalmar Siilasvuo, besegra två sovjetiska divisioner.

Den finska framgången med den så kallade motti-taktiken väckte internationell uppmärksamhet. Segern kunde visserligen inte förhindra nederlaget i kriget, men den stoppade en total kollaps av det finska försvaret i norr – och gav hopp i en tid då Finland stod nära att krossas av den sovjetiska övermakten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det kanske mest mytomspunna slaget under Vinterkriget. Slaget vid Suomussalmi har fått en särställning i historieskrivningen. Mycket av det vi förknippar med det finska vinterförsvaret återfinns här: den bitande kylan, skidpatrullerna, motti-taktiken, Röda arméns hjälplöshet i ödemarken, och inte minst den finska sisu – viljestyrkan att inte ge upp trots övermakten.

Slaget utvecklades ur Sovjetunionens framstöt mot den lilla kyrkbyn Suomussalmi. Den sovjetiska planen var att nå Bottenviken och därmed klyva Finland i två delar. Anfallet kom överraskande, och de få finska trupper som fanns tillgängliga gjorde insatsen desto mer anmärkningsvärd.

Den 7 januari 1940 tystnade vapnen. På Raatevägen låg resterna av den 44:e sovjetiska divisionen utspridda: förstörda stridsvagnar, artilleri, ammunition, döda soldater och hästar. En vecka tidigare hade den 163:e divisionen tvingats retirera från Suomussalmi med stora förluster. Sovjetarmén förlorade mellan 9 000 och 13 000 soldater i stupade och sårade. Två hela divisioner var utslagna. De finska förlusterna uppgick till cirka 750 stupade samt 1 000 skadade och saknade.

Bildtext: Soldater rör sig i Svenskskogen vid Suomussalmi under vintern 1940. Museiverkets Historiska bildsamling (identifierare HK19840314:122) och visar finska soldater i rörelse i Suomussalmi, Finland, troligen i samband med Vinterkriget 1939–1940. Licensen CC BY 4.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suomussalmi 1939–40: När finsk motti besegrade Röda armén

Under stora delar av kalla kriget utgjorde den svenskutvecklade Stridsvagn S, tillsammans med den brittiska Centurion-stridsvagnen, ryggraden i de svenska pansarförbanden. Med sin radikala och unika konstruktion utmanade Stridsvagn S den vedertagna bilden av hur en stridsvagn skulle se ut och fungera. Den väckte internationellt intresse och testades av flera länder – ibland med goda resultat. Ändå valde ingen att följa Sveriges exempel. Var Stridsvagn S ett tekniskt mästerverk eller ett strategiskt missgrepp?

I reprisen av Militärhistoriepodden djupdyker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i historien om en av svensk försvarsindustris mest mytomspunna skapelser. Diskussionen rör sig från tekniska detaljer som pansartjocklek, kanonkaliber och mörkersikten till större frågor om taktik, doktrin och försvarspolitik.

Stridsvagn S – även kallad "S-vagnen" – var tornlös och låg, vilket gjorde den svår att upptäcka och lättare att skydda. Eldröret riktades genom att hela vagnen lutades eller vridits med bandens hjälp – ett grepp som var lika genialt som omdiskuterat. Vissa bedömare menade att Sverige med S-vagnen hade byggt världens bästa stridsvagn för sin tid. Andra ansåg att den inte ens kunde klassas som en stridsvagn, utan snarare som en självgående pansarvärnspjäs.

Kritiker påpekade att Stridsvagn S hade begränsad rörlighet i strid, att den saknade förmåga till eldgivning i rörelse och att den var underlägsen i jämförelse med sovjetiska vagnar som T-62, T-72 och T-80. Förespråkarna svarade att vagnens effektivitet låg i hur den användes: i defensiv terräng, med god planering och i en doktrin anpassad för svensk alliansfrihet och begränsade resurser.

Stridsvagn S blev på många sätt ett tekniskt och taktiskt experiment – djupt rotat i Sveriges kalla krigets-försvarstänkande. Men hur ska vi egentligen se på den i efterhand? Som ett lysande exempel på svensk ingenjörskonst och kreativitet – eller som ett dyrt stickspår i utvecklingen av pansarvapnet?

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stridsvagn S – ett svenskt experiment

På morgonen den 2 december 1805 inledde ryska och österrikiska trupper ett anfall mot den franska armén strax väster om den lilla staden Austerlitz, öster om dagens tjeckiska Brno. Slaget slutade i en total seger för Napoleon och den franska armén.

Efter lunch bröt fransmännen igenom den allierade linjen. Trots desperata försök från det ryska gardet att hejda genombrottet kunde de allierade inte rädda situationen. Delar av deras linje kollapsade och övergick i oordnad reträtt. Slaget vid Austerlitz – det så kallade Trekejsarslaget – har gått till historien som Napoleons största och mest briljanta seger.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av militärhistoriens mest klassiska slag. Men det är inte bara själva slaget som gör Austerlitz så intressant. Under veckorna före drabbningen förde Napoleon en stor fransk armé från Frankrike österut och manövrerade skickligt ut sina motståndare.

Vid Ulm ringades en betydande österrikisk armé in och tvingades kapitulera. Därefter besegrades den kombinerade rysk-österrikiska armén vid Austerlitz. Framgångarna byggde på att den franska armén marscherade utan traditionell tross och var uppdelad i självständiga kårer, vilket möjliggjorde snabba förflyttningar och flexibel krigföring. De allierade blev helt enkelt överrumplade.

Napoleon lyckades koncentrera tillräckligt stora styrkor till Pratzenplatån väster om Austerlitz och avgjorde slaget innan ryssarna hann få avgörande förstärkningar.

Slaget innebar att Österrike tvingades söka fred med Napoleon. Kriget skulle trots detta fortsätta, i praktiken ända fram till 1815 då Napoleon slutligen besegrades. Austerlitz markerade början på en period av nästan oavbrutna franska segrar – en epok i militärhistorien som fortfarande studeras och diskuteras i dag.

Bildtext: Napoléon vid slaget vid Austerlitz 1805, målning av François Gérard. Slaget befäste Napoléons rykte som militärt geni och markerade höjdpunkten av hans makt i Europa.

Källa: François Gérard – L’Histoire par l’image [1]. Digital version producerad av Agence photographique de la Réunion des musées nationaux [2]. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Austerlitz 1805: Trekejsarslaget som gjorde Napoleon odödlig

Romarna byggde ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Från det lilla området runt staden Rom expanderade riket genom en serie framgångsrika erövringskrig – möjliga tack vare en militär organisation och slagfältstaktik som få motståndare kunde stå emot. Det handlade inte bara om formationer och vapen, utan också om kommunikation, logistik och mentalitet.

I avsnitt 8 av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessorn Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved, båda vid Umeå universitet, den romerska krigföringens utveckling – och varför den var så effektiv. Särskilt intressant är hur romarna lyckades besegra den mäktiga grekiska falangen, som i århundraden dominerat slagfältet med sina täta led av hopliter beväpnade med långa spjut.

Romarna mötte falangen med rörlighet. Genom flexibel taktik och en organisation som kunde anpassas efter motståndaren, lyckades romarna övervinna falangens stelhet. Men framgången låg inte bara i formationerna. Utrustningen – inklusive soldaternas rustning, sköldar och kastspjut – spelade också en viktig roll.

Med expansionen följde också ett logistiskt genombrott. Romarriket utvecklade ett imponerande nätverk av vägar och fälthärläger över hela sitt växande territorium. Krigföringen gick från att skydda gränsen till ett djupförsvar som krävde ständig militär närvaro långt från huvudstaden.

En annan avgörande förändring gällde arméns sammansättning. Från början utgjordes legionerna av medborgare – jordbrukare som deltog i kriget vid behov. Men genom reformer under 100-talet f.Kr. övergick Rom till ett system med yrkessoldater, en legoarmé som blev lojal inte främst mot staten utan mot sina fältherrar. Denna lojalitetsförskjutning fick stora konsekvenser – inte minst politiskt. Män som Julius Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet i kampen om makten i Rom.

Avsnittet belyser också romarnas möte med Hannibal, deras farligaste fiende under de puniska krigen. Trots den förödande förlusten vid Cannae år 216 f.Kr. lyckades Rom till slut vinna mot Karthago. Hur gick det till?

Och till havs? Rom hade ingen marin tradition – ändå lyckades man skapa en krigsflotta som kunde utmana och besegra Karthago. Men trots alla dessa framgångar: varför kunde romarna till slut inte stå emot trycket från de germanska stammarna? Hur bidrog den militära utvecklingen – och dess svagheter – till imperiets fall?

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konvoj PQ 17 – arktisk katastrof sommaren 1942

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...