App Store

Google Play

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Historiska Media | Acast

Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla nivåer – länder och städer drabbas, familjer splittras, söner eller fäder försvinner. Militärhistoriepodden leds av Martin Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet med breda kunskaper i ämnet, och Peter Bennesved idéhistoriker och förste forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut. Tillsammans bjuder de in lyssnarna till samtal som kombinerar ett brett tilltal och en djup ämneskompetens.

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Militärhistoriepodden

Vikingarna har blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst.

Till sin hjälp hade de sina lätta båtar vilka gjorde dem snabba och mobila längs med kusterna. Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden benar Peter Bennesved och Martin Hårdstedt i Vikingens märkliga historia.

Vikingarna fortsätter att fascinera. Trots att det som vi idag kallar för vikingatiden inte sträcker sig längre än knappa 300 år (ca 750-1050) har deras historia fångat människors intresse sedan 1600-talet. Och det är kanske lite av problemet med vikingatiden. Hur man än gör så blir bilden av vikingen hela tiden färgad av den samtid som gör anspråk på att veta sanningen.

Under 1800-talets blev vikingen till symbolen för skandinavisk maskulinitet, idag är bilden av vikingen betydligt mer heterogen. Var de mer handelsresande, tidiga demokrater och kosmopoliter? Vad är rätt?

Det finns också goda skäl till att vara källkritisk. Vikingatiden sägs ofta starta med räden mot Lindisfarne år 793. Det var ett av Englands absolut viktigaste kristna centrum, och räden fick en av medeltidens viktigaste intellektuella Alkuin av York att reagera starkt. I ett Europa där kristendomen fortfarande kämpade mot urgamla och lokala religiösa kulter blev de hedniska nordmännens invasion av de brittiska öarna extra känsligt. Det blev viktigt att framhäva vikingens oborstade brutalitet för att på så sätt vinna fördelar för den expanderande kristendomen. Vår bild av vikingen är fortfarande idag färgad av detta förhållande.

Militärhistoriskt kan man dock säga att deras ställning och religiösa uppfattning spelade mindre roll. Oavsett vad de trodde på, eller hur brutala och ociviliserade de än må vara så har de blivit kända för sitt kompromisslösa sätt att gå i strid. Med tunga bredyxor, svärd, spjut och sköldar formade de ett tungt infanteri som kunde motstå vilken motståndare som helst. Till sin hjälp hade de också sina lätta båtar vilka gjorde de snabba och mobila längs med kusterna.

Genom snabba strandhugg kunde de dyka upp där fienden minst anade och ställa till med besvär. Räderna gick längs med England, Frankrike och Tyskland. Till en början var det tal om rent sjöröveri, men snart övergick även de nordiska folken till att genomföra regelrätta erövringståg. Man kan fråga sig, vad krävdes egentligen för att vikingarnas erövringslust skulle kväsas mot slutet av vikingatiden?

Detta är en repris.

Bild omslag: Rook, Lewis schackman. The National Museum of Scotland, Some Rights Reserved, Wikipedia.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarnas kompromisslösa anfall

Kriget mot terrorismen i Mellanöstern blev kostsamt när allt fler soldater miste livet utan några särskilda framgångar. Efter att drönare länge hade betraktats som en teknologi i periferin flyttade de nu in i strategernas finrum som en lösning på problemet. Mellan 2005 och 2013 växte den amerikanska drönarflottan från ett femtiotal farkoster till mer än 7 500.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt det så kallade "Drone Wars", drönarkriget, under 00-talet.

Den nya generationen drönare användes på nya sätt. Utöver de signalspanings- och övervakningsuppgifter som tidigare varit centrala började CIA och det amerikanska flygvapnet använda drönare för att slå ut enskilda mål på långa avstånd. Mest känd från den här tiden är modellen M9 Predator. Genom att diskret spåra upp sina mål och följa dem på långt avstånd kunde drönarna slå ut små grupper av terrorister eller deras resurser i gömställen, på gatorna eller i bilar. Märkligt nog tilläts detta pågå i länder som Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen, trots att USA inte formellt var i krig med dem.

Drone Wars skapade stora problem för den amerikanska offentligheten, eftersom många ansåg att den här typen av "krig mot terrorismen" var onödigt brutalt, omoraliskt och ledde till omfattande civila förluster. Det hände ofta att drönarna anföll fel mål eller att terroristerna befann sig i civila miljöer när de blev attackerade. Det fanns också något moraliskt störande i det faktum att drönaroperatörerna kunde styra och anfalla från sina högkvarter i Langley eller utanför Las Vegas.

Utvecklingen av den här typen av drönare fick många strateger att fundera. Medan drönarkriget pågick föreställde sig vissa att F-35-planet kunde vara den sista generationen bemannade stridsflygplan. Attackdrönare som M9 Predator tycktes helt ta över. Kriget i Ukraina sedan 2022 har dock fått kritikerna att tänka om, och ju mer tiden går framstår 00-talets Drone Wars som en alltmer avgränsad och unik period i militärhistorien.

Bild: En MQ-9 Reaper flyger ovanför Creech AFB under ett lokalt träningsuppdrag här. Den 42:a attackskvadronen driver för närvarande MQ-9. Foto från U.S. Air Force av Paul Ridgeway. Creative Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Drönarkriget mot terrorismen

Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.

Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.

Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.

Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.

Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.

Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?

Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världens effektivaste krig

I augusti 2008 övergick spänningarna mellan Georgien och Ryssland i ett fem dagar långt krig där kontrollen över de georgiska utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien stod i centrum. Konflikten, som präglades av geopolitisk rivalitet och etniska motsättningar, blev en tydlig markering av Rysslands ambitioner i sitt närområde och lämnade efter sig en frusen konflikt med internationella återverkningar.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om det korta, men världsomvälvande Georgienkriget 2008 – kriget som startade en ny generation av stormaktskonflikter.

Den amerikanska historikern Robert F. Kagan lär ha sagt att den 7 augusti 2008 var historiens återkomst. Vad menade han med det? Den dagen flödade ryska trupper in över gränsen till Georgien via Rokitunneln för att bistå sydossetiska separatistrebeller som strävade efter ökad autonomi. Georgien, en liten stat och tidigare sovjetrepublik, hade trots en formidabel upprustning under de senaste åren inte mycket att sätta emot.

Konflikten i Georgien hade sin upprinnelse i flera olika sammanhang. Å ena sidan fanns de separatistiska regionerna Abchazien och Sydossetien, som under sovjetstyret hade åtnjutit stor autonomi och nu önskade få den friheten bekräftad inom ramen för ett nytt georgiskt nationalstatsbygge. Å andra sidan fanns ryska intressen på flera olika nivåer. Ryssland ville sätta stopp för en eventuell Natoutvidgning och betraktade den pro-västlige georgiske presidenten Mikhail Saakashvili med stor misstänksamhet. Dessutom handlade det om oljan och gasledningarna på georgisk mark, samt en vilja att motverka västerländskt ekonomiskt inflytande i regionen.

Den georgiska ledningen svävade länge i osäkerhet om vilket stöd den skulle kunna få från väst i händelse av ett krig. Efter en rad skärmytslingar, framför allt i Sydossetien, valde man dock till slut att försöka kväsa motståndet. På natten den 7 augusti inledde georgiska förband ett anfall mot staden Tskhinvali, med målsättningen att snabbt kunna avancera till gränsområdena norrut och täppa igen Rokitunneln till Ryssland. Förhoppningen var att den amerikanska Bushadministrationen skulle ingripa till deras fördel.

Det skulle visa sig vara för sent, och stödet uteblev. Ryssland hade redan börjat föra in trupper och använde det georgiska anfallet som en förevändning för en "humanitär intervention" – ett språkbruk som efterliknade Natos insatser i Kosovo några år tidigare. Kriget fick ett abrupt slut redan fem dagar senare, men konflikten lever fortfarande kvar då samma problematik präglar den ännu pågående konflikten i Ukraina. Ett litet, men betydelsefullt krig där historiens många konfliktlinjer åter trädde fram i öppen dager.

Bild: Ryska tanks i Sydossetien i augusti 2008. Foto: Yana Amelina (Амелина Я. А.) - Yana Amelina (Яна Амелина) CC BY-SA 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Georgienkriget 2008 – historiens återkomst

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 uppfattas av många som slutet på den svenska stormaktstiden. Den svenska fältarmén krossades vid det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava.

Karl XII:s ryska fälttåg har starka kopplingar till det dagsaktuella kriget i Ukraina. Nederlaget i slaget innebar inte att den svenska fältarmén krossades, utan även slutet för en period av vad man skulle kunna kalla ukrainsk autonomi i skepnaden av Mazepas hetmannafurstendöme. Det förflutna möter det förgångna på ett påtagligt sätt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de klassiska nederlagen i den svenska militära världshistorien.

Slaget vid Poltava har intresserat och fascinerat många generationer av forskare och skribenter. Inte minst Peter Englunds skildring från 1988 har lästs av många som gripits starkt av dramatiken och brutaliteten i slaget. En hel armé gick under på bara några dagar. I själva slaget den 28 juni stupade eller tillfångatogs omkring 10 000 svenska soldater och de övriga kapitulerade några dagar senare vid Perevolotjna. Karl XII:s alla visioner om att kunna upprepa triumfen från Narva nio år tidigare krossades brutalt i Ukraina.

Men slaget satte inte bara punkt för Karl XII:s försök att besegra Peter den stores ryska imperium utan med i fallet drogs även hetmannen Mazepa och drömmen om en ukrainsk autonomi. I avsnittet kopplas Karl XII:s fälttåg mot Ryssland 1708-09 till nutidens krig i Ukraina. Det finns otaliga paralleller som går att dra mellan det förflutna och nuet. Historien återupprepar sig själv. Kanske inte exakt men i ny skepnad.

Den som vill fördjupa sig mer i Poltavadramtiken kan förutom att läsa Peter Englunds fantastiska bok Poltava (1988) även ta del av Peter Froms bok Katastrofen vid Poltava (2007) men även Gunnar Åselius utmärkta avsnitt i boken Svenska slagfält (2003).

Lyssna också på 20 år som krigsfånge i Karl XII:s Sverige och Den Gåtfulle Karl XII:s största misstag.

Bild: Slaget vid Poltava. Målning (1727) av Pierre-Denis Martin. Public Domain

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska fältarméns undergång i Poltava

Österrike-Ungern inledde första världskriget genom att anfalla Serbien samtidigt som de ställdes mot den ryska armén i Polen och Galizien. Detta skulle visa sig ödesdigert. Rysslands numerära överlägsenhet hotade att fullständigt krossa den habsburgska armén.

Räddningen blev tysk hjälp och rysk militär inkompetens. Slutfacit för Österrike-Ungerns del under världskrigets första halvår var förluster på 1,3 miljoner soldater, en förlust som dubbelmonarkin aldrig lyckades återhämta sig ifrån under krigets fortsättning.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med några av första världskrigets mindre kända strider.

Samtidigt som österrikarna genomförde tre misslyckade försök att besegra Serbien inleddes striderna på östfronten i Ostpreussen, Polen och Galizien på allvar i augusti 1914. Inledningsvis besegrade tyskarna två ryska arméer i slagen vid Tannenberg och de Masuriska sjöarna. I Galizien började striderna med österrikiska framgångar, som snabbt förbyttes till en allmän österrikisk reträtt. Rysslands numerära överlägsenhet blev omedelbart påtaglig.

Den österrikiske överbefälhavaren Conrad hade genom att splittra sin armé bäddat för nederlag på två fronter. I september organiserade tyskarna en ny armé, den 9:e tyska armén, och inledde en offensiv mot Warszawa. Trots att offensiven stoppades endast 20 kilometer från den polska huvudstaden, avlastades österrikarna. Tyskarna visade stor operativ flexibilitet genom att snabbt omgruppera sina styrkor med hjälp av järnvägen och inleda en ny offensiv, denna gång norrifrån mot Warszawa. Österrikarna följde med i offensiven. Än en gång lyckades ryssarna stå emot, och i december ebbade striderna ut.

Inför fortsättningen stod två saker klara. För det första var ryssarnas militära förmåga begränsad, trots deras till synes outsinliga tillgång på manskap. För det andra visade sig Österrike-Ungern vara i stort sett militärt inkompetenta. Särskilt ledarskapet under Conrad präglades av stora brister. Armén var inte stridstekniskt övad för krig, utan snarare för att fungera som en inrikespolitisk styrka – en sorts polistrupp som dessutom var van vid att visa upp sig på parader. Under de kommande åren tvingades tyskarna att hålla sin allierade under armarna och till slut helt ta över befälet på östfronten.

Bild: Förstörelse av en rysk kavalleriavdelning nära Wieliczka, sydost om Krakow (målning av Arthur Heyer) Arthur Heyer - Der Krieg 1914/19 i Wort und Bild, 17. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Österrike-Ungerns ödesdigra inledning av första världskriget

Tjetjenienkrigen fördes med osedvanlig brutalitet från båda sidor och den typen av krigföring som drabbade inte minst de civila i Tjetjenien är det vi ser i dessa dagar i det pågående kriget i Ukraina våren 2022.

Tjetjenienkrigen brukar beskrivas som två krig. Egentligen handlar det om en konflikt som mer eller mindre intensivt pågick 1994-2009. Kriget handlade inte bara om tjetjensk separatism utan lika mycket om rysk inrikespolitik. Tjetjenienkrigen bidrog till att Vladimir Putin kunde stärka sitt inflytande och sin makt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det våldsamma kriget i Tjetjenien. Den direkta orsaken till kriget var tjetjenernas vilja till självständighet under den tvivelaktigt valde presidenten Dubajev i samband med Sovjetunionens fall i början på 1990-talet.

1994 fattade Rysslands president Boris Jeltsin beslut om att ingripa mot tjetjenerna och tvinga dem att underkasta sig centralmakten i Moskva. Med i bilden fanns de strategiskt viktiga oljefyndigheterna i Kaukasien och anklagelser om Tjetjenien som bas för organiserad brottslighet – det senare inte helt grundlöst.

Ryssland satte in sin armé och natten mot den 1 januari 1995 inleddes anfallen mot Grosnyj. Det visade sig att ryssarna grovt missbedömt sin motståndare. Tjetjenerna lockade in de ryska anfallskolonnerna djupt in i staden och krossade sedan de ryska förbanden.

Tjetjenerna slogs med små stridsgrupper och ryssarna fångades i bakhåll utan möjlighet att använda sin eldkraft. Den ryska arméns materiel var utsliten. På en del stridsfordon gick det inta att vrida kanontornen. Slaget pågick till mars 1995 då tjetjenerna till slut efter stora insatser från rysk sida tvingades retirerade till bergen och andra mindre städer och byar. Kriget fortsatte till sommaren 1996 då Jeltsin mycket undertrycket från det kommande presidentvalet tvingades få ett slut på kriget. Vi det laget hade Dobajev dödats av missiler och Tjetjenien låg förött.

Nya ledare tog över på den tjetjenska sidan och en våg av terrorattentat inleddes. Tjetjenska operationer inne i Dagenstan föranledde en ny start på kriget 1999. I Moskva kom Putin till makten som premiärminister – senare president. Under Putins ledning invaderades Tjetjenien återigen av ryska krigsmakten. Nya slag om Grosnyj utkämpades och ryssarna visade sig så småningom inse efter nya brutala misslyckanden att det var lönlöst att slåss inne i staden. I stället började man lägga staden i ruiner med artilleri och luftbombningar. Mönstret återupprepade sig igen. Tjetjenerna retirerade upp i bergen och striderna fortsatte. De sista stora slagen avslutade det reguljära kriget år 2000, men med gerillakrigföring parade med brutala terrorattentat fortsatte det tjetjenska motståndet. De mest kända terrordåden ägde rum i Moskva och Beslan 2004.

Detta är en repris.

Bild: Det tjetjenska regeringssätet i Grosnyj förstört under kriget. Foto: Mikhail Evstafiev. Some rights reserved.

Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Putins brutala krig i Tjetjenien

Mellan den 27 maj och 4 juni 1940 genomfördes en av militärhistoriens mest spektakulära evakueringar. Med hjälp av provisoriskt byggda kajplatser, flodpråmar och privata lustbåtar lyckades britterna evakuera över 330 000 soldater från stränderna vid Dunkirk i nordöstra Frankrike, över till Dover och andra hamnar i Storbritannien. Samtidigt pressade tyska pansartrupper på, och Luftwaffe terroriserade stränderna.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt ”Operation Dynamo”, evakueringen av British Expeditionary Force (B.E.F.) från Dunkirk under den tyska invasionen av Frankrike.

Operationen inleddes den 27 maj, mitt under Hitlers offensiv. Från de brittiska öarna sändes kommendörkapten William Tennant över för att organisera arbetet. Väl på plats kunde Tennant konstatera att situationen var katastrofal. Stranden var fylld med tusentals soldater, och fler var på väg in. Luften var tjock av rök, och tillståndet bland soldaterna var uselt. Det fanns inget dricksvatten och ingen proviant. Samtidigt fortsatte tyska Luftwaffe att bomba staden och stranden, och soldaterna var värnlösa. Luftvärnskanonerna hade förstörts för att inte falla i tyskarnas händer, och hamnen hade bombats så svårt att inga större båtar längre kunde lägga till. Stranden var dessutom för långgrund för att möjliggöra angöring i dess närhet. Ebb och flod orsakade ytterligare praktiska problem.

Det enda de kunde göra var att tillkalla så många flatbottnade båtar som möjligt. Tennant gav order om att soldaterna skulle ställa sig på led och vada ut i vattnet tills mindre båtar kunde plocka upp dem och föra dem ut på öppet vatten, där större fartyg väntade för att ta dem vidare till England. Trots de svåra förhållandena gick evakueringen oväntat bra. Under de första dagarna i juni kunde över 60 000 personer evakueras varje dag, och den 4 juni hade mer eller mindre hela B.E.F., samt mer än 100 000 franska soldater, evakuerats. Avgörande för insatsen var de många hundra privata lustbåtar som, med livet som insats, gav sig ut över Engelska kanalen för att hjälpa till.

Trots att operationen markerade slutpunkten på ett totalt misslyckande i britternas försök att stoppa de invaderande tyskarna på kontinenten, blev den i slutändan något av en propagandaseger. Churchills tal i parlamentet den 4 juni 1940 satte tonen för de kommande åren och manade det brittiska folket att stålsätta sig inför vad som var på väg att ske i Europa. Ur ett tyskt perspektiv var evakueringen snarare ett bevis på den förestående segern. Hitler var övertygad om att detta innebar slutet för brittisk intervention i Europa och att han snart skulle kunna vända sig ostört österut för nästa uppgörelse. Så skulle det dock inte bli.

Bild: Dunkirk 26–29 maj 1940: Brittiska trupper ställer upp på stranden vid Dunkirk i väntan på evakuering. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Operation Dynamo: Evakueringen vid Dunkirk

Belägringen av Wien 1683 var det sista osmanska försöket att på allvar hota Europas kristna riken. Hjälten för dagen var den polske kungen och härföraren Sobieski som lett anfallet mot belägrarna. Wien som belägrats sedan mitten av juli befriades och den osmanska hären flydde.

Den polska kavallerichocken på efter middagen den 12 september 1683 rullade ner från höjden nordväst om Wien och krossade det osmanska motståndet. Anfallet brukar framställas som det största kavallerianfallet i världshistorien.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved olika aspekter på en av de mer dramatiska händelserna i det habsburgska rikets historia. Det osmanska anfallet och belägringen av Wien 1682-83 är en del av kampen mellan osmanska riket och det västkristna rikena under inte minst 1500- och 1600-talet. I Militärhistoriepodden har vi redan samtalat om Konstantinopels fall 1453, belägringen av Malta 1565 och sjöslaget vid Lepanto 1571.

Det är trots allt tveksamt om det var en kamp mellan kristendom och islam. I det europeiska maktspelet var det osmanska riket en viktig bricka och aktör. Ludvig XIV:s Frankrike såg positivt på att det habsburgska riket försvagades genom ett nederlag mot osmanerna. Frankrike hade ambitioner att lägga under sig områden i det vi idag kalla Belgien och tyska områden som ingick i det av Habsburg ledda tysk-romerska riket.

När den osmanska krigsförklaringen kom hade separatister i delar av Ungern dessutom gjort gemensam sak med osmanerna. Den osmanske sultanen Mehmet IV sände en stor armé på närmare 200 000 mot Habsburg under storvesiren Kara Mustafa. Habsburg kunde bara räkna med stöd från Polen och delar av Tyskland.

Belägringen inleddes i mitten av juli 1683. Den kristna undsättningsarmén var på plats först i början av september. Vi det laget handlade det om dygn innan staden Wien föll. De knappt 15 000 försvararna hade då gjort ett hårdnackat motstånd och slagit tillbaka åtminstone aderton kraftfulla stormningsförsök. Att Wien kunder hålla ut så länge berodde mycket på att osmanerna saknade tungt belägringsartilleri.

När undsättningsarméns anfall slutligen träffade den osmanska belägringsarmén insåg uppenbarligen inte Mustafa att det var ett allvarligt hot. Han trodde att det skulle gå att avstyra anfallet och ta Wien samtidigt. Men han trodde fel. Det polska kavalleriets slutanfall bröt slutligen igenom de osmanska leden medan de bästa osmanska trupperna fortsatte att försöka storma staden.

I efterspel uppfattade Sobieski att han inte fick tillräckligt erkännande för sin insats. Den habsburgske kejsaren Leopold som flytt Wien och sökt skydd i staden Passau blev högst förargad över att Sobieski dagen efter slaget marscherade i in Wien i triumf. Sobiski hade trott på ett giftermål mellan hans egen son och Lepolds dotter. Av det blev det ingenting. Däremot kunde Leopold förstärka sin maktställning i öster som ett resultat av den osmanska militära kollapsen.

Bild: Ottomanerna omringar Wien av Frans Geffels, Badisches Landesmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Om slaget vid Wien eller Kahlenberg 1683 finns inte mycket på svenska. Två böcker på engelska är Andrew Wheatcrofts The enemy at the gate : Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe (2009) och Peter Dennis Vienna 1683 : Christian Europe repels the Ottomans (2008).

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wien 1683: kavallerianfallet som räddade Europa

Den 24 februari 2025 har Ukrainakriget pågått i tre år. Antalet stupade och skadade soldater räknas i hundratusentals. Antalet offer är i dagsläget inte fullt känt. Till detta kan läggas civila döda i tusentals, krigsbrott och materiell förstörelse. Rapporter från slagfältet vittnar om ett brutalt utnötningskrig.

I detta tillbakablickande avsnitt om Ukrainakriget efter tre år försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved reda ut vad som hänt och vad vi kan förvänta oss ligger i framtiden. Mycket är osäkert när det gäller Rysslands agerande och västmakternas stöd. Att försöka förutsäga utvecklingen förefaller omöjligt.

Det krig som förs i Ukraina är både modernt och gammeldags till sin natur. Drönare och nya långdistansmissiler har gett nya dimensioner, samtidigt som artilleri och minor utgör de stora hindren för att nå ett genombrott för båda sidor i kriget. Gemensamt för den ukrainska och den ryska krigföringen är oförmågan att överta luftherraväldet. Det tillsammans med uppenbara brister i ledningen av större förband minskar möjligheten att bryta dödläget. Kriget förs längs en lång front som mindre sammanstötningar mellan grupper, plutoner och kompanier. Drönarna plågar soldaterna i sina skyttegravslinjer och stora drönare tillsammans med långdistansmissiler tvingar stridsfordonen att gruppera allt längre från fronten. Kriget förs på ett sätt som för tankarna tillbaka till västfronten under första världskriget.

På strategisk nivå är frågetecknen många. Maktskiftet i Vita huset ställer frågan om USA under Trump kommer att minska eller förändra sitt stöd till Ukraina. Frågan är också hur de västeuropeiska staterna, främst Storbritannien, Tyskland och Frankrike, ser på sitt stöd i framtiden. Kommer Ukraina tvingas att acceptera en orättfärdig fred för att få slut på ett krig som sakta nöter ner den nya unga demokratin?

Bild: Monument över Ukrainas fallna försvarare som dödades i rysk-ukrainska kriget år 2022: Grekiska utrikesministeriet. Wikipedia. CC BY-SA 2.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ukrainakriget tre år: drönare, missiler & utnötning

”Alla stater har ett försvar, sitt eget eller någon annans”. Detta uttryck stämmer väl in på Island som sedan andra världskriget varit i USA:s händer. Men betyder det att Island varit helt utan politiskt inflytande? Varför ville stormakterna under andra världskriget och kalla kriget så gärna kontrollera denna karga ö, mitt i Atlanten?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Islands speciella utveckling under 1900-talet.

Island är en mycket liten stat även i nordiska mått mätt. Litenheten har islänningarna dock kunnat nyttja till sin fördel, och framför allt har det med geografin att göra. Island ligger placerat mitt i norra Atlanten, och från ön kan passagen mellan öst och väst kontrolleras. Under första halvan av 1900-talet behövde både Storbritannien och USA en plats att dels övervaka den norra passagen till Sovjetunionen, dels mellanlanda flygplan på väg till Europa. Under senare delen av 1900-talet blev Island en viktig utpost i Kalla krigets ubåtsstrategi, och en plats där sovjetiska ubåtar skulle kunna övervakas och stoppas från att närma sig USA:s östkust.

Islänningarna har lyckats utnyttja stormakternas intresse för ön för inrikespolitiska vinster, ibland på ett ganska fräckt sätt och med livet som insats. De så kallade ”Torskkrigen” som pågick fram till 1970-talet är utmärkta exempel på detta. Med vetskapen att USA inte skulle tåla att lämna ön kunde Islands regering egenmäktigt utöka sina territoriella anspråk till havs, och låta kustbevakningen preja och hota brittiska trålare, och i slutändan till och med tvinga Royal Navy till reträtt.

Bild: Ockupation av Island, juli 1941: Sett från kvartsdäcket på det amerikanska flottans slagskepp USS New York (BB-34), ånga US Atlantic Fleet Ships styr ut ur Reykjaviks hamn, Island vid tiden för den första amerikanska ockupationen i början av juli 1941. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Island under andra världskriget och kalla kriget

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...