app_store_button

google_play_button

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Historiska Media | Acast

Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla nivåer – länder och städer drabbas, familjer splittras, söner eller fäder försvinner. Militärhistoriepodden leds av Martin Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet med breda kunskaper i ämnet, och Peter Bennesved idéhistoriker och förste forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut. Tillsammans bjuder de in lyssnarna till samtal som kombinerar ett brett tilltal och en djup ämneskompetens.

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Militärhistoriepodden

På morgonen den 2 december 1805 inledde ryska och österrikiska trupper ett anfall mot den franska armén strax väster om den lilla staden Austerlitz, öster om dagens tjeckiska Brno. Slaget slutade i en total seger för Napoleon och den franska armén.

Efter lunch bröt fransmännen igenom den allierade linjen. Trots desperata försök från det ryska gardet att hejda genombrottet kunde de allierade inte rädda situationen. Delar av deras linje kollapsade och övergick i oordnad reträtt. Slaget vid Austerlitz – det så kallade Trekejsarslaget – har gått till historien som Napoleons största och mest briljanta seger.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av militärhistoriens mest klassiska slag. Men det är inte bara själva slaget som gör Austerlitz så intressant. Under veckorna före drabbningen förde Napoleon en stor fransk armé från Frankrike österut och manövrerade skickligt ut sina motståndare.

Vid Ulm ringades en betydande österrikisk armé in och tvingades kapitulera. Därefter besegrades den kombinerade rysk-österrikiska armén vid Austerlitz. Framgångarna byggde på att den franska armén marscherade utan traditionell tross och var uppdelad i självständiga kårer, vilket möjliggjorde snabba förflyttningar och flexibel krigföring. De allierade blev helt enkelt överrumplade.

Napoleon lyckades koncentrera tillräckligt stora styrkor till Pratzenplatån väster om Austerlitz och avgjorde slaget innan ryssarna hann få avgörande förstärkningar.

Slaget innebar att Österrike tvingades söka fred med Napoleon. Kriget skulle trots detta fortsätta, i praktiken ända fram till 1815 då Napoleon slutligen besegrades. Austerlitz markerade början på en period av nästan oavbrutna franska segrar – en epok i militärhistorien som fortfarande studeras och diskuteras i dag.

Bildtext: Napoléon vid slaget vid Austerlitz 1805, målning av François Gérard. Slaget befäste Napoléons rykte som militärt geni och markerade höjdpunkten av hans makt i Europa.

Källa: François Gérard – L’Histoire par l’image [1]. Digital version producerad av Agence photographique de la Réunion des musées nationaux [2]. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Austerlitz 1805: Trekejsarslaget som gjorde Napoleon odödlig

Romarna byggde ett imperium som kom att dominera hela Medelhavsområdet och stora delar av det nuvarande Europa. Från det lilla området runt staden Rom expanderade riket genom en serie framgångsrika erövringskrig – möjliga tack vare en militär organisation och slagfältstaktik som få motståndare kunde stå emot. Det handlade inte bara om formationer och vapen, utan också om kommunikation, logistik och mentalitet.

I avsnitt 8 av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessorn Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved, båda vid Umeå universitet, den romerska krigföringens utveckling – och varför den var så effektiv. Särskilt intressant är hur romarna lyckades besegra den mäktiga grekiska falangen, som i århundraden dominerat slagfältet med sina täta led av hopliter beväpnade med långa spjut.

Romarna mötte falangen med rörlighet. Genom flexibel taktik och en organisation som kunde anpassas efter motståndaren, lyckades romarna övervinna falangens stelhet. Men framgången låg inte bara i formationerna. Utrustningen – inklusive soldaternas rustning, sköldar och kastspjut – spelade också en viktig roll.

Med expansionen följde också ett logistiskt genombrott. Romarriket utvecklade ett imponerande nätverk av vägar och fälthärläger över hela sitt växande territorium. Krigföringen gick från att skydda gränsen till ett djupförsvar som krävde ständig militär närvaro långt från huvudstaden.

En annan avgörande förändring gällde arméns sammansättning. Från början utgjordes legionerna av medborgare – jordbrukare som deltog i kriget vid behov. Men genom reformer under 100-talet f.Kr. övergick Rom till ett system med yrkessoldater, en legoarmé som blev lojal inte främst mot staten utan mot sina fältherrar. Denna lojalitetsförskjutning fick stora konsekvenser – inte minst politiskt. Män som Julius Caesar kunde utnyttja sina legioners lojalitet i kampen om makten i Rom.

Avsnittet belyser också romarnas möte med Hannibal, deras farligaste fiende under de puniska krigen. Trots den förödande förlusten vid Cannae år 216 f.Kr. lyckades Rom till slut vinna mot Karthago. Hur gick det till?

Och till havs? Rom hade ingen marin tradition – ändå lyckades man skapa en krigsflotta som kunde utmana och besegra Karthago. Men trots alla dessa framgångar: varför kunde romarna till slut inte stå emot trycket från de germanska stammarna? Hur bidrog den militära utvecklingen – och dess svagheter – till imperiets fall?

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rörlig romersk krigföring

Det spanska inbördeskriget utkämpades mellan 1936-39, åren före andra världskrigets utbrott. Kriget var i alla avseenden hänsynslöst och blodigt. Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget.

Konflikten visade upp alla inbördeskrigets karakteristika: summariska avrättningar av fångar, brutala övergrepp på civil befolkningen, hat och urskiljningslöshet mot politiska motståndare. I kriget dog åtminstone 500 000 människor – militärer och stridande.

I veckans repris t av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved, bägge verksamma vid Umeå universitet, olika aspekter av spanska inbördeskriget.

Kriget väckte starka känslor över hela världen, men det blev högerdiktaturerna Tyskland och Italien som framförallt bidrog militärt till upprorssidan ledd av generalen Franco. Republiken fick hålla till godo med frivilliga och ett tvivelaktigt militärt stöd från Sovjetunionen. Västdemokratierna förhöll sig neutrala. På republikens sida deltog omkring 600 svenskar.

Ur militär synvinkel är det italienska och tyska deltagande med trupper och materiel särskilt intressant. Både Mussolini och Hitler sände sammanhållna förband och rådgivare till nationalistsidan under Franco. Dessutom en hel del modern materiel. Mest känd är den tyska Condorlegionen som understödde nationalisterna och gjorde stora insatser genom att ge Francos trupper ett övertag i luften med sina moderna stridsflygplan. Frågan är om Spanien skulle kunna uppfattas som en övningsarena för den tyska krigsmakten före andra världskriget. I avsnittet diskuteras bland annat det verkliga värdet av de erfarenheter som de italienska och tyska insatserna verkligen gav.

Den tyska bombningen av Guernica i april 1937. Vad hände egentligen och hur ska vi förstå bombningen? Händelsen leder in på frågor om det förändrade kriget och civilbefolkningens situation i händelse av ett storkrig i Europa vid tiden för spanska inbördeskriget. Spanska inbördeskriget gav brutala föraningar om vad ett systematiskt bombkrig mot civila mål skulle kunna innebära. På plats var svenskar som upplevde nationalistsidans anfall mot i stort sätt försvarslösa städer.

Bild: Beväpnade civila från den republikanska sidan under slaget vid Irún 1936. Bilden visar hur civilpersoner deltog aktivt i försvaret mot de nationalistiska trupperna under det tidiga skedet av det spanska inbördeskriget. Slaget vid Irún var avgörande för kontrollen över gränsen till Frankrike, och dess utgång innebar att nationalisterna kunde bryta förbindelserna mellan republiken och omvärlden. Okänd fotograf. Bild: Republican forces during the Battle of Irún, 1936. Public domain (CC0). Källa: Wikimedia Commons.

 

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spanska inbördeskriget – generalrepetition för andra världskriget

De engelska långbågsskyttarnas dödliga pilregn förknippas ofta med de spektakulära segrarna vid Crécy (1346), Poitiers (1356) och Azincourt (1415) under det utdragna hundraårskriget (1337–1453). Enligt legenden kunde välriktade salvor av pilar fälla hela kavallerianfall av tungt rustade franska riddare. Men hur stor betydelse hade egentligen långbågarna – och vad är myt?

I reprisen av Militärhistoriepodden diskuterar historieprofessor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved långbågens roll i medeltida krigföring. Med egna erfarenheter av bågskytte bidrar Peter till samtalet med praktiska insikter om bågar, dragstyrka och teknik. Diskussionen rör sig också kring frågan: var långbågen verkligen mer effektiv än armborstet?

Under hundraårskriget valde engelsmännen att rusta sina trupper med långbågar, medan fransmännen i större utsträckning satsade på armborstet. Båda vapentyperna hade sina styrkor och svagheter – långbågen krävde lång träning men kunde avlossa många pilar snabbt, medan armborstet var enklare att använda men långsammare i eldgivningen.

Men det handlar om mer än bara vapen. Hundraårskriget var en av Europas mest utdragna och destruktiva konflikter, där feodala lojaliteter och dynastiska ambitioner formade en lågintensiv men förödande väpnad kamp om kontrollen över det franska kungadömet. Arméerna var små i jämförelse med senare tiders, och kärnan bestod ofta av tungt utrustade riddare, utbildade i den tradition som formats under korstågens tid.

De engelska långbågarna symboliserar ett skifte i Västeuropas krigföring: från riddarideal och närstrid till en mer taktisk användning av avståndsvapen. Krigen under denna period speglar också en tid då Europas furstar hade begränsade resurser och militär makt. I många avseenden var krigföringen under medeltiden fortfarande outvecklad, särskilt jämfört med både antiken och den moderna eran som skulle ta form fram till Napoleonkrigen.

 

Bild: Slaget vid Crécy från det illustrerade manuskriptet av Jean Froissants krönika från 1400-talet.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hundraårskriget och de dödliga långbågarna

Masada-klippan och den befästa fästningen där de judiska seloterna gjorde sitt sista motstånd mot Romarriket har en närmast mytologisk betydelse i dagens Israel. Fortfarande svär unga israeliska soldater sin trohet uppe på Masada – en plats som blivit en symbol för motstånd, offer och nationell identitet.

Det judiska upproret, som inleddes år 66 e.Kr., blev en katastrof för det judiska folket. År 70 förstördes Jerusalem i grunden av romarna, och den sista fasen av upproret utspelade sig på Masada. Under åren 73–74 belägrades fästningen av den romerska armén i en militär operation som fortfarande imponerar historiker. Genom att anlägga en enorm ramp uppför berget och omringa platsen med ett system av läger och vallar tvingade romarna de judiska försvararna till ett sista desperat beslut.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska slutstriden vid Masada. Belägringen är inte bara central i berättelsen om de judiska upproren, utan även ett unikt exempel på romersk belägringsteknik. Rester av romarnas anläggningar – vallarna, lägren och framför allt den väldiga rampen – finns ännu kvar och ger oss en sällsynt inblick i antikens krigskonst.

Den mest omdiskuterade aspekten av Masada är berättelsen om det kollektiva självmord som enligt den judiske historikern Flavius Josefus ska ha ägt rum, där seloterna valde döden framför romerskt slaveri. Men hur pålitlig är denna källa? Moderna forskare menar att berättelsen måste tolkas med försiktighet – det finns inga oberoende bekräftelser på att självmordet faktiskt ägde rum.

Konsekvenserna av de judiska upproren blev ödesdigra. Det judiska folket skingrades, och en lång exil inleddes. Först mot slutet av 1800-talet väcktes idén om en återkomst till det historiska hemlandet, och det var först år 1948 som staten Israel grundades. Masada lever kvar – som symbol och myt, men också som ett fysiskt monument över romersk krigföring och judiskt motstånd.

Bildtext: Masada är en symbol för judiskt motstånd och är mest känd för det romerska belägringsdramat år 73 e.Kr. Platsen är idag ett världsberömt arkeologiskt monument och ett UNESCO-världsarv. Foto: Andrew Shiva / Wikipedia. Licens: CC BY-SA 4.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Masada år 73–74: Romarnas brutala slutstrid mot det judiska upproret

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.

Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.

Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robbert E Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robbert E Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.

Södern lång i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Det så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.

Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sydstaternas nederlag

Den 12 april 1861 inleddes amerikanska inbördeskriget när de konfedererade öppna eld mot Fort Sumter utanför Charleston som hölls av unioniststyrkor. Krigsutbrottet hade föregåtts av en många år lång konflikt mellan stater som ville avskaffa slaveriet och stater som ansåg att det borde vara kvar.

Slavfrågan delade amerikanarna i norr och söder, men bakom denna ytliga konflikt låg djupare motsättningar som handlade om kultur, ekonomi och ideologi. Abraham Lincolns val till president satte konflikten på sin spets eftersom han drev en tydlig antislavpolitik. De södra slavstaterna som bröt sig ur bildade Konfederationen och de stater som stod kvar blev Unionen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved amerikanska inbördeskrigets utbrott och kriget fram till slaget vid Gettysburg som av många brukar uppfattas som krigets vändpunkt.

De militära förutsättningarna var inledningsvis inre självklar på Nordstaternas sida. Det fanns visserligen strategiska faktorer som Nordstaternas stora befolkning och mer utvecklade industri, men Sydstaterna hade minst lika stor militär kompetens. I krigets inledning visade sig Sydstaterna ha en viss fördel av detta.

I krigets inledning inkallades manskap på båda sidor som hade liten eller ingen militär utbildning. Antalet officerare med militär yrkeskunskap var få. Ganska omedelbart visade det sig att de nya långskjutande infanterigevären och artilleriet gynnade försvarsstrid. Den som hann gräva ner sig eller gruppera med skydd hade en avgjord fördel.

I Europa uppfattade man att kriget var ett amatörkrig. Faktum är att amerikanska inbördeskriget var det första industriella kriget i den meningen att industriell kapacitet och nymodigheter som järnväg och telegraf spelade en stor roll.

Fram till våren 1863 höll Sydstaterna emot och kriget var långt ifrån avgjort. Sydstaternas mest framstående befälhavare Robert E Lee lyckades försvara Richmond och inleda en offensiv norrut mot Washington. Oroväckande för Sydstaterna på längre sikt var att Nordstaterna hade tryckt tillbaka Sydstaternas arméer i väst och erövrat Mississippifloden. Sydstaterna var därmed delade i två delar och snaran drogs sakta åt kring Södern. Krigets skulle sommaren 1863 kulminera i slaget vid Gettysburg.

 

Bild: Slaget vid Fort Sumter, som avbildats av Currier och Ives, Wikipedia, Public Domain.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vägen till Gettysburg

Syrakusa – en ständigt omstridd stad. Sedan antiken har dess historia kantats av stora slag och episka belägringar. Imperier och tyranner har kommit och gått, men få perioder är lika dramatiska som den muslimska invasionen av Sicilien under 800-talet.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar idéhistorikern Peter Bennesved och historieprofessorn Martin Hårdstedt om Siciliens historia – med särskilt fokus på Syrakusas roll i kraftmätningen mellan den muslimska expansionen och det bysantinska imperiets nedgång.

Invasionen av Sicilien inleddes år 827 och var en utdragen process som först avslutades 902. Belägringen och det slutgiltiga fallet av Syrakusa år 878 var en av de mest avgörande milstolparna i denna kampanj. Som en av Siciliens största och bäst befästa städer var Syrakusa också det viktigaste bysantinska fästet på ön.

Syrakusa låg strategiskt placerad – både som västlig utpost i det bysantinska riket och som kontrollpunkt över handelslederna söderut och genom Messinasundet i öst. Dess fall signalerade inte bara en lokal förlust, utan också början på slutet för det grekisk-romerska inflytandet i västra Medelhavet.

Efter Syrakusas fall följde Taorminas erövring år 902, vilket definitivt satte punkt för bysantinskt styre på Sicilien. Under de följande två århundradena kom istället Palermo att växa fram som det nya maktcentrumet på ön – ett tydligt tecken på den nya eran i Medelhavets historia.

Bildtext: Miniatyren skildrar den arabiska erövringen av Syracuse år 878, ett centralt skeende i Medelhavets medeltida maktkamp. Ur Madrid Skylitzes, en bysantinsk krönika illustrerad på 1100-talet av okända konstnärer. Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Syrakusa 878 – när muslimerna tog över

Sveaborgs kapitulation i maj 1808 mitt under kriget mot Ryssland är ett av de mest kända historiemoraliska problemen i svensk historia. Kommendanten Cronstedts kapitulation är ett mysterium ända in i modern tid.

 

I enlighet med den svenska krigsplanen sattes en stark garnison in på Sveaborg utanför Helsingfors och fältarmén retirerade mot norr. Tanken var att när våren kom inleda ett motanfall med Sveaborg som brohuvud i södra Finland. Det blev aldrig så. Fästningen kapitulerade i maj 1808. Ansvarig för beslutet var kommendanten Carl Olof Cronstedt som genom kapitulation kom att gå till historien som förrädaren på Sveaborg.

 

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved Sveaborgs tillkomst och betydelse som fästning i det svenska riket.

 

Finska krigets utbrott i februari 1808 var en konsekvens av de snabba och i många fall oförutsägbara omkastningarna i det storpolitiska spelet under Napoleonkrigen. Fransmännens kejsare Napoleon och den ryske tsaren Alexanders uppgörelse i Tilsit sommaren 1807 bäddade för det ryska anfallet på Sverige som kom vårvintern 1808.

 

Fästningen Sveaborg var på många sätt en unik skapelse med sitt havsnära läge och koppling till skärgårdsflottan som utvecklades vid samma tid. Självklart står kapitulationen och Cronstedt som person i centrum för avsnittet. Varför gav han upp? Var han köpt av ryssarna? Vilka misstag gjorde han? Var situationen hopplös? Hur ska vi bedöma hans val i efterhand? Var kapitulationen ett psykologiskt drama? Fanns det separatister på fästningen som verkade för en finsk anslutning till Ryssland? Frågorna är många.

 

En viktig fråga är vilka konsekvenser fästningens kapitulation egentligen fick. Det går att argumentera för att kriget inte alls var avgjort på grund av fästningens kapitulation. Det fanns goda möjligheter för den svenska krigsmakten att trots förlusten av fästningen vända kriget och tvinga ut ryssarna ur Finland.

 

I efterhand har historikerna sett lite olika på händelsen. En del har betonat att det handlade om ett förräderi. Andra har varit mer förlåtande och till och med uppfattat Cronstedts beslut som klokt och insiktsfullt. För en generation av fennomaner och finsk nationella blev kapitulationen och det svenska nederlaget 1809 som resulterade i att Finland blev ryskt någonting positivt. En början på vägen mot finsk nationell självständighet. Men det synsätt kan ifrågasättas som en grov efterkonstruktion.

 

Lyssna också på Finska Kriget – När Sverige förlorade sin östra rikshalva och Stora ofreden – ryska ockupationen av Finland 1713-21

 

 

 Bild: Utsikt över Sveaborg av Augustin Ehrensvärd, public domain

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Förräderiet på Sveaborg

Tetoffensiven i början av 1968 blev en blodig påminnelse för USA om att Nordvietnam och FNL (Vietcong) inte var besegrade, trots att de vietnamesiska förlusterna var så stora att FNL nästan slogs ut.

Det stod klart att USA behövde en ny strategi – och om möjligt en väg ut ur Vietnam. Lösningen blev den så kallade "vietnaminiseringen". Kriget skulle inte längre föras av amerikanska marktrupper.

I det fjärde och sista avsnittet i vår jubileumsserie om Vietnamkriget sammanfattar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de sista sex åren av konflikten. Richard Nixon tillträdde som president efter valet 1968 och inledde en ny Vietnamstrategi – åtminstone enligt honom själv.

Trots detta fortsatte kriget med intensiva amerikanska bombningar mot infrastruktur och även tätorter som Hanoi ända fram till 1972. Under denna period introducerades nya vapentyper, och i Vietnams luftrum möttes amerikanska och sovjetisktillverkade stridsflygplan i direkt konfrontation.

De så kallade julbombningarna i december 1972 väckte en stark global opinion. Sveriges statsminister Olof Palme gick i spetsen för kritiken mot USA, och Sverige kom att utmärka sig bland västländerna genom sitt tydliga motstånd.

En amerikansk reträtt inleddes gradvis och efter långdragna förhandlingar mellan USA och Nordvietnam undertecknades ett fredsavtal 1973. En svår och återkommande fråga är om kriget varit helt meningslöst ur ett amerikanskt perspektiv. Vad hade USA egentligen uppnått – om något alls?

Omslag 1-4: ARVN-soldater stormar en fästning i Mekongdeltat. Crack-trupper från Sydvietnams armé deltar i strid mot Viet Cong-gerillan i den förrädiska och sumpiga terrängen. Operationen illustrerar de svåra förhållanden som kännetecknade konflikten i södra Vietnam. Källa: U.S. Information Agency. Bild-ID: HD-SN-99-02062. ARA FILE #: 306-PSC-61-9069. WAR & CONFLICT BOOK #: 403 Bilden är i public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vietnaminisering och krigsslutet 1969–1975 (del 4)

Det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940 chockade världen genom sin djärvhet och brutala effektivitet. De tyska pansarkolonnerna skar genom det franska försvaret och tvingade britterna till en dramatisk evakuering med stora förluster och i slutänden den franska arméns sammanbrott. Men varför var anfallet så genialt och smärtfritt? Vad låg bakom den tyska planeringen? Vad skapade den stora tyska segern: tyskarnas förmåga eller fiendens tillkortakommanden?

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an det stora dramatiska tyska anfallet på Frankrike. Som vanligt är avsnittet fullt av utvikningar, diskussioner och resonemang.

Den tyska pansartaktiken och användningen av koncentrerade pansartrupper skulle visa sig vara avgörande. Inför anfallet på Frankrike samlades tre starka pansarkårer med sammanlagt sju pansardivisioner för ett genombrytande anfall över floden Meuse mellan Dinant och Sedan. Men frågan är hur denna i efterhand geniala plan – Den gula planen – arbetades fram och vilka som låg bakom den. Går det att tala om en utarbetad blixtkrigstaktik under fälttåget mot Frankrike.

På motståndarsidan brottades de allierade med samordningsproblem mellan brittiska, franska och belgiska förband. På franska sida förlitade man sig på den starka befästningslinjen Maginotlinjen. De franska och brittiska stridsvagnarna var inte sämre än de tyska, men de användes på ett helt annat sätt än de tyska.

Bild: Erwin Rommel, i mitten, studerar kartor under kampanjen mot Frankrike i juni 1940. Bundesarchiv Bild 146-1972-045-08, Creative Commons. CC BY-SA 3.0 de

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frankrikes fall i maj-juni 1940 (nymixad repris)

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...