App Store

Google Play

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Historiska Media | Acast

Historia Nu är podcasten om människor och händelser som förändrade världen. Programledare är Urban Lindstedt, journalist och en stor historienörd. Varje onsdag släpper vi nya avsnitt, där Urban samtalar med kunniga och intressanta gäster. Det handlar om allt från bödlar på 1600-talet till brittiska imperiets uppgång och fall. Det blir djupdykningar i myterna kring vikingar eller kalla krigets värsta spionaffärer. Spännande historier om soldater som offrat sina liv, eller makthavare som fattat hisnande beslut. Det är lärorikt, dramatiskt och aldrig tråkigt. 

Historia Nu – vi gör historien levande!

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historia.nu med Urban Lindstedt

Slaget om Tammerfors mellan påsken 1918 var en avgörande vändpunkt i det finska inbördeskriget där den vita sidan besegrade de röda. Överbefälhavaren Gustaf Mannerheim behövde en seger för att tyska trupper inte själva skulle avgöra kriget, med långtgående politiska konsekvenser i den unga nationens liv.

Industristaden Tammerfors var ett viktigt fäste för den röda sidan. Slaget om Tammerfors blev blodigt med strider från hus till hus. När slaget var över låg 2 000 röda döda och omkring 2 000 sårade och hos de vita räknade man 700 döda och 2 000 sårade.

I denna nymixade repris besöker programledaren Urban Lindstedt och professor Martin Hårdstedt Tammerfors för att fördjupa sig i slaget om Tammerfors under finska inbördeskriget 1918 där det fortfarande går att hitta kulhål i gravstenar.

I slutstriderna sattes den oerfarna svenska frivilligbrigaden om 350 man in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade.

Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår. De vita rensade ut det sista desperata motståndet bland de röda i Tammerfors, arkebuserade hundratals röda och tog närmare 11 000 fångar. När de vita begravdes i hjältegravar lades de röda i omärkta massgravar

Bild: Röda gardets kulspruteställning i Tammerfors Keskustor 1918, Wikipedia, Public Domain

Musik: Ojos Negros "(tango) de Vicente Greco från 1918, Youtube, Public Domain

 

Lyssna också på Dödslägren efter finska inbördeskriget.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Blodiga gatustrider avgör slaget om Tammerfors

Niccolò Machiavelli (1469-1527) är en politisk tänkare vars namn i världen står för cynisk realpolitik, medan italienarna ser humor i hans texter. Machiavelli var verksam ämbetsman och diplomat i den italienska stadsstaten Florens, under det sena 1400-talet, när Italien befann sig i ett tillstånd av kulturell blomstring och politisk turbulens.

Fursten skrev han efter att han fallit i onåd i ett försök att åter hamna i politikens centrum. Machiavellis idéer om makt, politik och människans natur i en tid när furstemakten stärktes kom att prägla det moderna politiska tänkandet mer än någon annan under renässansen. Hans mest kända verk Fursten väcker fortfarande debatt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Verner Egerland professor i italienska vid Lunds universitet.

Machiavelli var djupt förankrad i det florentinska samhället. Han rörde sig i maktens korridorer men föll själv offer för dess skoningslösa logik när han förlorade sitt ämbete och utsattes för tortyr efter Medici-familjens återkomst till makten. I exil skrev han sitt mest berömda verk – en handbok för makthavare som inte sökte idealen utan verkligheten, sådan den faktiskt var. Ett nytt sätt att tänka inom den politiska idéhistorien.

Machiavelli har genom århundradena både demoniserats som cyniker och hyllats som klarögd realist. Hans namn har till och med gett upphov till termen ”machiavellisk”, som ofta betecknar manipulativt och hänsynslöst agerande. Men den verklige Machiavelli var mer komplex än så. Han försvarade republiken, drömde om ett enat Italien och var djupt intresserad av medborgardygder.

Machiavellis betydelse ligger i att han bröt med medeltida föreställningar om gudomlig ordning och moralisk styrning och i stället lade grunden till en modern, sekulär politisk vetenskap. Han tvingade oss att se maktens verkliga natur – inte som vi vill att den ska vara, utan som den är.

Machiavelli föddes 1469 i Florens, en av renässansens mest lysande städer, präglad av konstnärlig kreativitet men också av politiska maktkamper. Staden hade varit ett republikanskt ideal under 1400-talet men styrdes till stor del av den mäktiga Medici-familjen.

År 1498, efter att dominikanermunken Savonarola störtats och avrättats, fick Machiavelli en nyckelroll i republiken som ansvarig för utrikesrelationer och militära frågor. Under de följande fjorton åren reste han vida omkring, träffade påvar, kungar och krigsledare och observerade noggrant hur makten fungerade i praktiken. Hans diplomatiska rapporter visar på en skarp analysförmåga och en realistisk syn på politikens spelregler.

Bild: Montage av porträtt av Niccolò Machiavelli, målat av Santi di Tito omkring år 1500. Wikipedia. Public Domain. Samt Vy över Florens av Hartmann Schedel, publicerad 1493. Denna illustration, skapad som en del av Nürnbergerkrönikan, återger Florens som en blomstrande renässansstad med murar, torn och kupoler. Verket vittnar om samtidens fascination för stadsvyer och topografisk avbildning. Illustration: Bas van Hout (eget arbete).

Musik: Verket Monteverdi – Combattimento – Battle music.ogg är tillgängligt under licensen Creative Commons Attribution 2.5 Generic (CC BY 2.5). Källa: Wikimedia Commons – Monteverdi – Combattimento – Battle music.ogg

Lyssna också på Italiens dramatiska enande.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Niccolò Machiavelli – den cyniska realpolitikens fader

När den brittiska regeringen år 1917 utlovade ett nationellt judiskt hem i Palestina bestod befolkningen i området till 93 procent av araber. Löftet skulle vid staten Israels utropande 1948 innebära att 700 000 araber fördrevs från land de bebott i århundraden.

Stora pogromer i Ryssland i slutet på 1800-talet ökade den judiska invandringen till det ottomanska Palestina. En invandring som på 1930-talet ledde till väpnade arabiska uppror i det då brittiska mandatet Palestina. I slutändan var det var en kamp om land mellan judiska sionister och arabiska nationalister som araberna förlorade.

I den nymixade reprisen av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingmar Karlsson är författare och tidigare diplomat som skrivit flera böcker om Mellersta Östern. Han är aktuell med boken Folket som inte fick finnas. Palestinierna historia.

Israel-Palestina-konflikten har pågått ända sedan den brittiska regeringen lovade ett judiskt hemland i Palestina 1917, utan några större hänsyn till den existerande befolkningen i området.

Den palestinska nationalismen väcktes till liv redan under den ottomanska perioden, av den stora judiska invandringen som tog fart i slutet på 1800-talet. Storbritannien kontrollerade Palestina militärt från år 1917 och som mandatmakt åren 1922–48. När britterna gav upp sitt mandat i Palestina efter andra världskriget kunde sionisterna genom diplomatiskt och politiskt arbete säkra FN:s generalförsamlings resolution 1947 om en judisk stat i Palestina.

Sionismens främsta mål var uppfyllt när Israel utropades 14 maj 1948. I kriget som följde efter staten Israels utropande år 1948 fördrevs 700 000 araber efter en noga planerad plan och efter att Israel ockuperade Västbanken 1967 har folkrätten åsidosatts med en extensiv judisk bosättning på ockuperad mark.

I dagens Israel har invånarna har olika rättigheter och skyldigheter beroende på sin etniska och religiösa bakgrund. Landets judiska befolkning är medborgare i en demokrati, araberna i Israel får delta i allmänna val men har inte samma rättigheter som judar, bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter och slutligen utsätts palestinierna i de ockuperade områdena dagligen för övergrepp och lever i en rättslös och apartheidliknande tillvaro.

Bild: Al-Naqba en palestinsk man 1948 i flyktinglägret Jaramana i Damaskus i Syrien. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Roten till inbördeskriget i Syrien – den koloniala efterbörden.

Musik: Arabic Instrumental av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblock Audio

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Al-Naqba – fördrivningen av palestinierna 1948

Vuxna drack inte mjölk det svenska bondesamhället – tvärtom ansågs det slösaktigt att dricka mjölken istället för att göra ost eller smör. Detta skulle förändras under 1900-talet när mjölkpropaganda fick oss att förknippa mjölken med modernitet och hälsa.

En kraftfull, statligt stödd mjölkpropaganda som påverkade allt från skolbespisningar till mejeributikernas utbud förändrade vår relation till mjölken. Bakom denna framgångsrika kampanj låg en föreställning om mjölken som något unikt svenskt – en oskuldsfull och naturlig dryck som kunde bidra till att bygga ett starkare folk. På 1950-talet drack svensken i snitt 220 liter mjölk om året.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, etnolog och författare till boken Mjölk – en kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi.

Mjölken kom att bära moderna värden som hygien, rationalitet och framsteg, samtidigt som den förknippades med barndom, nation och trygghet. Men detta var ingen slump. Genom ett samspel mellan industri, politik och medicinsk expertis lyckades mejerinäringen positionera mjölken som något mer än bara föda – den blev en ideologisk dryck.

Ända in på 1900-talet betraktades färsk mjölk med viss misstänksamhet – som något omoraliskt och slösaktigt i ett bondesamhälle där grädde och smör var mer värdefulla. Först med industrialiseringens framsteg, såsom pastörisering och urban distribution, började färsk mjölk säljas i större skala till stadsbor. När den medicinska forskningen samtidigt började lyfta fram mjölkens innehåll av vitaminer, mineraler och protein, blev drycken en naturlig bundsförvant i kampen mot undernäring – särskilt bland barn och arbetarklass.

En avgörande aktör i denna utveckling var Föreningen Mjölkpropagandan, grundad 1923. Föreningen bedrev omfattande informations- och reklamverksamhet i form av broschyrer, filmer, skollektioner, mjölkveckor och inte minst de populära mjölkbarerna. På Stockholmsutställningen 1930 lanserades mjölkbarerna som en del av en ny funktionalistisk och modern livsstil. Mjölken blev där en symbol för det rationella samhället – homogeniserad, standardiserad och förpackad i fyrkantiga kartonger.

Mjölkens symbolik användes också i formandet av en svensk identitet. Den ansågs vara ursvensk, till skillnad från kontinentala drycker som vin eller kaffe. Reklam och undervisning genomsyrades av budskap om mjölkens naturlighet och dess koppling till ett sunt nordiskt ideal. Den var en dryck som kunde ena både högern och vänstern: för bonderörelsen var den en ekonomisk livlina, för socialdemokratin ett redskap för att förbättra folkhälsan.

Mjölkens politiska laddning fick också mer problematiska uttryck. Under 1930-talet användes den i rasideologiska sammanhang för att illustrera skillnader mellan det "rena" nordiska och det "exotiska" andra. Ett känt exempel är en barnteckning från 1934 där en vit flicka dricker mjölk medan en svart pojke dricker kaffe – med budskapet att den svenska flickan gör det rätta valet.

Bild: Mjölkbar vid Svandammen i Uppsala under firandet av Barnens dag år 1934. Barn och vuxna samlade i ett somrigt utomhusmiljö, arrangerat av Barnens Dags Riksförbund. Fotografi av Paul Sandberg. Digitalt Museum. Identifikationsnummer: PS05839. Licens: Public Domain).

Musik: Kaffe utan grädde är en sång av Gösta Jonsson utgiven av Mjölkcentralen på 78-varvare 1938. Sången betraktades som reklam och bannlystes därför i Sveriges Radio. Youtube. Public Domain.

Lyssna också på Propagandans heliga uppdrag.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mjölkpropagandan - myten om det vita nationella guldet

I slutet av juni 1710 anlände pesten till Stockholm ombord på skeppet Stäkesund från Pärnu på andra sidan Östersjön. En strikt fyrtio dagars karantän införde, eftersom det ryktades att pesten härjade i Polen. Trots detta bortsåg en skeppare från karantänreglerna och föll plötsligt död vid en måltid på Erstavikskrogen. Snart rapporterades fler misstänkta dödsfall.

I flera månader valde stadens myndigheter att ignorera rapporterna om dödsfall i pest. Det ledde till den värsta katastrofen i Stockholms historia. Först i september erkände man att pesten nått huvudstaden — då var dödstalen redan alarmerande höga.

I denna nymixade repris andra avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Magnus Västerbro, som skrivit boken Pestens år – Döden i Stockholm 1710.

Epidemin blev Sveriges största katastrof i historisk tid. Av stadens cirka 55 000 invånare dog omkring 22 000 fram till dess att farsoten ebbade ut i januari. Pesten spred sig även till andra städer, exempelvis Norrköping, där hälften av stadens 4 000 invånare miste livet.

När det var som värst dog över 200 personer om dagen. Obegravna lik staplades på kyrkogårdarna, och stadens mest farliga och eftertraktade arbete blev att samla in kropparna. Dödstalen började sjunka i november: 1 305, sedan 1 043, ännu en gång 1 043, därefter 787 och i december sista veckan 572. En trolig förklaring är att så många redan hade avlidit.

Urban Hjärne, chef för Collegium Medicum, förnekade länge att Stockholm drabbats av pest. Hans ovilja att erkänna pesten förhindrade tidiga åtgärder för att stoppa smittspridningen.

Bakteriesjukdomen pest finns fortfarande kvar i världen, men den är behandlingsbar med antibiotika. Världshälsoorganisationen rapporterar mellan 1 000 och 3 000 fall per år. Böldpest har överlevnadsgrad över 50 % utan behandling — lungpest och blodpest var dock nästan alltid dödliga före antibiotikans tid. Under 1700-talet kände man inte till att pesten spreds via löss och råttor.

Den första stora epidemin, Justinianska pesten (500-talet), försvagade Östrom. Digerdöden på 1300‑talet var den mest kända pestepidemin i Europa. Senare samhällsstärkning och förbättrad hygien på 1800‑talet, inklusive brunråttans dominans, bidrog till att pestepidemier upphörde som systemhot. Den tredje pandemin startade i Kina, nådde 1894 Hongkong och spreds globalt via ångbåtar och tåg — särskilt illa drabbat blev Indien.

Musikintro: Toccata and Fugue in D minor, BWV 565 av Bach, framförd av James Kibbie (licens: Attribution‑NonCommercial‑NoDerivatives 3.0).

Källor: Magnus Västerbro, Pestens år: Döden i Stockholm 1710 (Historiska Media 2016)

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1710 – Pestens år som halverade huvudstadens befolkning

Slaget vid Gettysburg i Pennsylvania den 1-3 juli 1863 är kanske det mest kända slaget i det amerikanska inbördeskriget. Platsen var resultatet av att två arméer sökte varandra. Runt 300 skandinaver deltog vid Gettysburg.

Vändpunkten i kriget hade kommit redan vid slaget vid Antietam året innan, men efter Gettysburg kunde rebellarmén inte längre föra kriget på sina egna villkor.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Niclas Sennerteg, aktuell med boken Gettysburg – svenskarna som stred i amerikanska inbördeskriget.

Det amerikanska inbördeskriget rasade mellan 1861 och 1865 och är det dödligaste kriget i USA:s historia. Slaget vid Gettysburg utkämpades under tre intensiva dagar mellan den 1 och 3 juli 1863.

Den första dagen inleddes med att general John Bufords kavalleri lyckades hålla tillbaka de framryckande konfedererade trupperna. Bland de mest stridbara förbanden fanns Järnbrigaden, där soldater med svensk-norskt ursprung deltog i Michiganregementet. Dessa enheter spelade en avgörande roll i att pressa tillbaka sydstatssoldaterna och skapade oreda i Unionens elfte kår.

Den 2 juli blev slagfältet ännu mer kaotiskt, särskilt vid platser som Peach Orchard och Little Round Top, där Unionens förflyttningar visade sig vara strategiskt avgörande. Samtidigt förvandlades det så kallade Wheatfield till ett blodigt skärselden av närstrider, där båda sidor led svåra förluster.

Den 3 juli kulminerade striderna i det berömda anfallet känt som Pickett’s Charge – ett frontalangrepp över öppna fält mot Unionens linjer vid Cemetery Ridge. Resultatet blev en katastrof för konfederationen. Angreppet slogs tillbaka med förödande förluster, vilket tvingade general Robert E. Lee att inleda reträtt – en vändpunkt som gav nordstaterna övertaget i kriget.

Efterdyningarna av slaget var förödande. Uppemot 51 000 soldater beräknas ha dödats, sårats eller försvunnit under de tre dagarna. Fältsjukhusen var ofta kaotiska och bristfälligt utrustade, men vissa leddes av svenska läkare, som Dr Charles J. Nordquist, som försökte bringa ordning i kaoset. Många av de döda lades i provisoriska massgravar, en tragisk men nödvändig realitet i slagets efterspel.

De som överlevde återvände ofta till civila livet. Flera av de invandrade soldaterna, både svenska och norska, skulle senare bli framgångsrika bönder eller småföretagare i det växande Amerika – en tyst men bestående konsekvens av det blodiga slaget vid Gettysburg.

Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain.

Musik: Ferdinand Himmelreich, Last Hope, kompositör: Louis Moreau Gottschalk, inspelad 16 oktober 1923, Edison Records, katalognummer 51285, matriskod 8773, University of California Santa Barbara, Internet Archive. https://archive.org/details/edison-51285_01_8773

Lyssna också på Slaveriet byttes mot terror och fängelse för påhittade brott.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gettysburg genom svenska ögon

Svenskarna hade nyss anlänt till USA och knappt hunnit rota sig eller lära sig språket. Ändå kom tusentals skandinaver att frivilligt slåss i det amerikanska inbördeskriget. De flesta på unionssidan.

Trots språkliga hinder och kulturellt främlingskap drog tusentals skandinaver på sig uniformen. Allt ifrån tjänstlediga adliga officerare som Ernst von Vegesack till utvandrade meniga kavallerister som bröderna Gron från Småland deltog i kriget.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Niclas Sennerteg, aktuell med boken Gettysburg – svenskarna som stred i amerikanska inbördeskriget.

Det amerikanska inbördeskriget rasade mellan 1861 och 1865 och är det dödligaste kriget i USA:s historia, med över 750 000 döda. Konflikten bröt ut när elva sydstater bröt sig ur unionen i protest mot att Abraham Lincoln vann presidentvalet och farhågorna om att slaveriet skulle begränsas eller avskaffas. Nordstaterna ville bevara unionen och så småningom även avskaffa slaveriet, medan sydstaterna kämpade för självstyre och bevarandet av en slavbaserad ekonomi.

Men kriget handlade om mer än slaveri. Det var också en kamp om ekonomiska intressen, statlig kontra federal makt och en djup kulturell klyfta mellan nord och syd.

Tusentals skandinaver deltog i kriget, nästan uteslutande på nordstaternas sida. För många var beslutet att strida långt ifrån självklart. Dessa var människor som nyligen lämnat fattigdom och svält i Sverige för ett bättre liv – och nu stod de inför att riskera livet i ett krig vars orsaker ofta var komplexa och oklara för dem.

Ändå drogs de med. Inte bara av plikten eller pengarna, utan av hopp, press och identitet. För vissa var det ett sätt att visa sin lojalitet mot sitt nya land, för andra handlade det om att motverka den växande främlingsfientligheten mot immigranter. Att slåss för unionen blev ett sätt att bevisa att man hörde hemma i det amerikanska samhället.

Många svenskar värvade sig frivilligt. Ibland för att få medborgarskap, ibland för att få lön – men också av övertygelse. Slaveriets brutalitet var känd även i Sverige, och för vissa blev kampen mot detta system ett moraliskt kall. Men lika ofta var det praktiska skäl som avgjorde: att ha mat, få ett sammanhang, tjäna pengar eller helt enkelt följa sina kamrater.

Det finns också belägg för att en mindre grupp svenskar stred för sydstaterna. De var oftast bosatta i sydliga delstater redan innan kriget och värvades lokalt. Deras motiv kunde variera: socialt tryck, lokal lojalitet eller rädsla att sticka ut. Men deras berättelser är långt färre och mindre dokumenterade än de som stred för unionen.

Bildtext: Unionstrupper ur general William T.H. Brooks division, en del av Sedgwicks kår, skyttegravspositionerade vid västra stranden av Rappahannockfloden i Fredericksburg, strax före slaget den 3 maj 1863 under Chancellorsvillekampanjen. Foto: A. J. Russell, National Archives [Public Domain], via archives.gov

Musik: Ferdinand Himmelreich, Last Hope, kompositör: Louis Moreau Gottschalk, inspelad 16 oktober 1923, Edison Records, katalognummer 51285, matriskod 8773, University of California Santa Barbara, Internet Archive. https://archive.org/details/edison-51285_01_8773

Lyssna också på Slavägarna som skrev USA:s konstitution.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svenskarna i det amerikanska inbördeskriget

Under 1800-talet ökade bödlarnas anseende i Sverige samtidigt som dödsstraffet på allvar började ifrågasättas. Många av bödlarna på 1800-talet såg på sig själva som professionella yrkesmän som tog sitt arbete på allvar, men det fanns bödlar som söp och misskötte sig.

Bödlarna på 1600-talet var dödsdömda som fick respit medan 1800-talets bödlar var statliga ämbetsmän där yrket ofta gick i arv till äldsta sonen. Trots den ökande professionalismen hände det att bödlar högg fel och gjorde avrättningen till en utdragen pina för brottslingen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Isak Lidström, historiker aktuell med boken De sista bödlarna – Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades.

På 1600-talet var bödlarna själva brottslingar som dömts till döden, men fått respit så länge som de kunde hålla i en handbila. På 1800-talet var de flesta skarprättare yrkesstolta statliga ämbetsmän som kunde få beröm i tidningarna för hur de genomförde sitt dödliga värv. I takt med att allt förre dömdes till döden under 1800-talet kom några extra duktiga bödlar att utföra avrättningar långt från sitt hemtrakter.

Under 1800-talet fanns det en skarprättare i varje län, men 1858 beslöt man att successivt minska antalet, allteftersom skarprättartjänsterna blev lediga. Den sista offentliga avrättningen i Sverige verkställdes 18 maj 1876, då Gustav Hjert och Konrad Tector halshöggs utanför Malmköping (Lidamon) respektive Visby (Stenkumla backe). Som en direkt följd av den utdragna avrättningen av Konrad Tector avskaffades offentliga avrättningar 1877.

Landets siste skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848–1920) som under sin 30 år långa ämbetsmannaperiod genomförde sex avrättningar. Sista gången dödsstraff verkställdes i Sverige var 1910, då rånmördaren Alfred Ander som var både den första och sista som avrättades med giljotin. År 1921 avskaffade riksdagen dödsstraffet i fredstid och 1972 i krigstid. Någon seriös debatt om dödsstraffets återinförande har inte förekommit i Sverige i modern tid.

Bild: Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen. 7 augusti 1890, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Undercurrents av Melodies in Motion, Storyblocks Audio,

Lyssna också på Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sveriges sista bödlar - hur en yrkeskår försvann

Grönlands historia, från dansk koloni till självstyre, har präglats av politisk kamp, kulturella motsättningar och sociala omvälvningar. När Donald Trump uttryckte intresse för att köpa Grönland sattes öns politiska ställning i blixtbelysning. De första inuiterna anlände för tusentals år sedan, och nordborna som bosatte sig där år 985 försvann så småningom. År 1721 grundade den danske prästen Hans Egede en ny bosättning.

Nordens nationer fick sin nuvarande utformning under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Under 1900-talet utvecklades flera modeller för självstyre i Norden, grundade på historiska, geografiska och kulturella särdrag. Världens största ö blev en integrerad del av Danmark 1953 och fick självstyre först 1979.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Sundberg, professor emeritus i allmän statslära vid Helsingfors universitet, om Grönlands historia, dess koloniala arv och den långsamma men betydelsefulla vägen mot självstyre. Sundberg är aktuell som medredaktör för boken Governing Partially Independent Nation-Territories: Evidence from Northern Europe, tillsammans med Stefan Sjöblom.

Ålands självstyre, etablerat 1921 under Nationernas Förbunds beskydd, är det äldsta och mest långtgående. Åland har ett eget parlament, ett officiellt språk (svenska) och rätt att lagstifta i de flesta inrikesfrågor. Färöarna fick självstyre 1948, och Grönland följde efter 1979. Även samerna har etablerat sameting i Norge, Sverige och Finland med kulturellt självbestämmande.

Grönlands självstyre skiljer sig från Ålands och Färöarnas genom sin geografiska storlek, sina naturresurser samt befolkningens etniska och språkliga särart. Till skillnad från Åland, som är en autonom region inom Finland, har Grönland ett kolonialt förflutet som dansk besittning. Självstyrelselagen från 2009 erkänner grönländarna som ett folk med rätt till självbestämmande enligt internationell rätt. Lagen gav Grönland kontroll över sina naturresurser, vilket särskiljer ön från andra nordiska autonomier.

Napoleonkrigen (1803–1815) bidrog till en omvälvning av den nordiska maktbalansen. Danmark, som ställde sig på Frankrikes sida, drabbades hårt när Storbritannien bombarderade Köpenhamn 1807 och beslagtog den danska flottan. Efter freden i Kiel 1814 tvingades Danmark att avträda Norge till Sverige, vilket markerade slutet på den dansk-norska unionen. Freden förändrade det nordiska statssystemet radikalt och inledde en ny epok av nationell omstrukturering – något som också påverkade relationerna till perifera områden som Grönland, Färöarna och Island.

Danskarna införde ett handelsmonopol och kontrollerade Grönlands ekonomi och samhällsstruktur. Kristendomen och det latinska alfabetet introducerades, vilket förändrade inuiternas traditionella livsstil och världsbild. Den danska administrationen begränsade inuiternas möjligheter till självständig handel, och moderniseringen gick långsamt. Grönland förblev isolerat från omvärlden, och inuiterna hade begränsade rättigheter inom det danska kolonialsystemet.

Musik: Grönlands nationalsång, Nunarput, utoqqarsuanngoravit ("Vårt land, som blev gammalt"), skrevs av Henrik Lund och tonsattes av Jonathan Petersen. Den antogs officiellt som nationalsång 1916 och används fortfarande som en symbol för Grönlands identitet och kultur. Texten hyllar landets natur, dess historia och folkets stolthet över sitt arv. Wikimedia Common. Public Domain.

Lyssna på Vikingarnas episka världsresor.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grönlands väg från koloni till självstyre

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar är fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

Denna vecka får ny lyssna på ett avsnitt av podden Militärhistoriepodden som Historia Nus programledare Urban Lindstedt medverkade i tillsammans med idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i stilla havet.

Inte heller såg man i framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sätt mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben – en fortsättning på bombkriget?

Utan sina skepp hade vikingarna inte kommit långt. Med hjälp av dem tog man sig längre ut i världen än några andra nordbor gjort tidigare. De koloniserade Island, bosatte sig på Grönland och fortsatte mot Amerika. Via Seine nådde man Paris, som vikingarna passade på att belägra.

De rundade Iberiska halvön, for genom Medelhavet och härjade Marockos kuster. Och tog sig på floder och forsar genom Ryssland till Konstantinopel – dagens Istanbul.

Men ingenting av detta hade alltså varit möjligt utan deras båtar – och inte minst segel. Hur kunde de bygga sådana tekniska mästerverk? Har man hittat något vikingaskepp i Sverige? Vem vävde seglen, och var de verkligen randiga? Försök har gjorts att segla på ryska floder med rekonstruerade båtar, men hur lätt är det egentligen?

I avsnitt 65 av podden Historia Nu samtalar Kristina Ekero Eriksson med marinarkeologen Jim Hansson, som bland annat gjort undersökningar i en av Birkas hamnar, och textilexperten Amica Sundström som tittat närmare på vikingatida textilier. Båda är medförfattare till den nyutkomna boken Birkas skepp.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarnas underbara skepp

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...