App Store

Google Play

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Historiska Media | Acast

Historia Nu är podcasten om människor och händelser som förändrade världen. Programledare är Urban Lindstedt, journalist och en stor historienörd. Varje onsdag släpper vi nya avsnitt, där Urban samtalar med kunniga och intressanta gäster. Det handlar om allt från bödlar på 1600-talet till brittiska imperiets uppgång och fall. Det blir djupdykningar i myterna kring vikingar eller kalla krigets värsta spionaffärer. Spännande historier om soldater som offrat sina liv, eller makthavare som fattat hisnande beslut. Det är lärorikt, dramatiskt och aldrig tråkigt. 

Historia Nu – vi gör historien levande!

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historia.nu med Urban Lindstedt

Sverige spelade en betydande roll som skyddsmakt för 27 stater under andra världskriget. När krigförande länder bröt sina diplomatiska förbindelser trädde Sverige in som neutral mellanhand och ansvarade för deras diplomatiska intressen. Utrikesdepartementets avdelning som hanterade skyddsmaktsärenden växte till nästan 200 personer.

Särskilt viktig blev den svenska legationen i Tokyo, som tvingades hyra två extra byggnader för all personal som arbetade med skyddsmaktsärenden. På Hawaii arbetade den svenska konsuln under hård press efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor med alla skyddsärenden som rörde japanska medborgare. Sverige fungerade också som mellanhand när representanter för den japanska regeringen ville diskutera kapitulation inför USA.

Detta är det andra av två avsnitt om Sverige och Östasien under andra världskriget i podden Historia Nu, med programledaren Urban Lindstedt och historikern Ingemar Ottosson, författare till boken Sverige och andra världskriget i Östasien.

Svenska diplomater agerade som skyddsmakt för länder som inte längre kunde ha ambassader i Tokyo, såsom USA, Storbritannien och Nederländerna. Sverige övervakade krigsfångeläger, organiserade utbyten av civila och krigsfångar, och förmedlade diplomatiska meddelanden mellan fiendestater.

Stockholm blev under kriget en internationell smältdegel för diplomater, affärsmän – och spioner. Den japanska legationen i Stockholm spelade en nyckelroll i ett underrättelsenätverk som samlade information om den allierade krigsinsatsen, särskilt via kontakter i Tyskland, Finland och det neutrala Sverige.

Japanska diplomater och underrättelseofficerare opererade ofta under diplomatisk täckmantel, och kunde tack vare Sveriges neutrala hållning röra sig relativt fritt. Genom att utnyttja pressbevakning, kontakter i näringslivet och förtäckta möten med tyskar, lyckades de samla in viktig information om allt från truppförflyttningar till teknisk utveckling.

Samtidigt företrädde Sverige även Japans intressen i vissa västländer, om än i mer begränsad omfattning. En särskilt dramatisk episod inträffade under krigets slutskede i Tokyo, där Sveriges envoyé Widar Bagge, som haft nära kontakter med den japanska politiska eliten, via Bunshiro Suzuki – chefredaktör för dagstidningen Asahi Shimbun – fick reda på att delar av Japans maktapparat ansåg kriget vara förlorat och sökte fred. Genom Sverige försökte man upprätta kanaler till Washington och London för att undersöka möjligheten till ett fredsavtal där kejsarinstitutionen kunde bevaras.

Den svenska diplomatiska ledningen vidarebefordrade ett japanskt fredserbjudande till Storbritannien, som i sin tur kontaktade USA. Japan var då berett att överlämna alla erövrade territorier, inklusive Manchukuo. Men USA:s krav på villkorslös kapitulation (unconditional surrender) lämnade inget rum för kompromisser.

När Widar Bagge lämnade Tokyo den 13 april 1945 gick även det svenska fredsinitiativet i graven.

Bildtext: Sveriges ÖB, general Thörnell, tillsammans med Japans militärattaché i Stockholm, Makoto Onodera som under andra världskriget bedrevs underrättelsearbete i Stockholm.

Bilden är hämtad ur nyhetsarkivet hos Högskolan Kristianstad, licens: medieanvändning. Mynewsdesk

Musik: Japan Taiko av Boomer, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Skyddsmakten – Sveriges okända roll under andra världskriget

Sverige spelade en mer aktiv diplomatisk roll i Japan och Kina än i Europa under andra världskriget. Eftersom Sverige aldrig hotades militärt av Japan kunde landet föra en självständig utrikespolitik gentemot Tokyo och upprätthöll aktiva diplomatiska relationer i regionen.

Medan bomberna föll över Nanjing i Kina och striderna rasade i Stilla havet, växte Sveriges legation i Tokyo till ett av landets mest betydelsefulla diplomatiska uppdrag. 

Sveriges främsta intressen i Östasien under 1930-talet var ekonomiska och diplomatiska. Export, import och handelsförbindelser – med produkter som järnmalm, trävaror, industrivaror ‒ var viktiga motiv. Och Sverige fortsatte att upprätthålla goda diplomatiska förbindelser med Japan under hela kriget.

Detta är det första av två avsnitt om Sverige och Östasien under andra världskriget i podden Historia Nu, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Ingemar Ottosson, aktuell med boken Sverige och andra världskriget i Östasien.

Trots att kriget mellan Japan och Kina hade pågått i flera år när andra världskriget bröt ut i Europa 1939, har det länge stått i skuggan av de europeiska och nordafrikanska krigsskådeplatserna. Detta trots att vissa forskare hävdar att andra världskriget i praktiken började redan 1931, med den så kallade Manchuriska krisen. Då iscensatte japanska officerare den så kallade Mukdenincidenten genom att spränga en del av järnvägen i Manchuriet och skylla på kinesiska trupper. Händelsen blev förevändningen för en snabb japansk ockupation av hela regionen, där man 1932 upprättade marionettstaten Manchukuo med den avsatte kejsaren Puyi som formell ledare.

När Nationernas Förbund, med stöd från bland annat Sverige, fördömde Japans agerande, svarade Japan med att lämna organisationen. Detta blottlade det internationella samfundets oförmåga att stoppa aggressionspolitik och markerade början på ett skifte i världspolitiken där stormakter agerade alltmer ensidigt.

Sex år senare, i juli 1937, utbröt strider vid Marco Polo-bron nära Peking efter en dispyt kring en försvunnen japansk soldat. Den inledande skottväxlingen mellan japanska och kinesiska trupper eskalerade snabbt och blev upptakten till det andra kinesisk-japanska kriget – en konflikt som skulle komma att bli en av 1900-talets mest förödande. Manchuriet blev därmed upptakten till Japans territoriella expansion, medan striderna vid Marco Polo-bron markerade övergången till ett öppet storkrig i Asien.

Sveriges neutrala status under kriget gav dess diplomater ett unikt handlingsutrymme i Östasien. Legationen i Tokyo tjänade inte bara som förbindelsepunkt mellan Sverige och Japan, utan också som ett diplomatiskt nav för andra länder som saknade representation i området. Svenska diplomater vidarebefordrade exempelvis post och förhandlade om fångutväxlingar mellan stridande länder, vilket gav Sverige ett viktigt, om än diskret, inflytande i regionen.

Bildtext: Japanska soldater ur 29:e regementet intar stridsställning vid Mukdens lilla västra port under Mukdenincidenten 1931 – en händelse som markerade början på Japans ockupation av Manchuriet. Källa: 勿忘历史：日本发动918事变东北沦丧(5) Fotograf: Okänd Licens: Public Domain.

Musik: Japan Taiko av Boomer, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sveriges aktiva roll i Japan under andra världskriget

talien var det första landet där en fascistisk regim tog makten – i huvudsak med legala medel, även om gatuvåld var en avgörande förutsättning. Fascisterna erbjöd ungdom, glödande nationalism och en masspolitik som ett svar på de ”gamla männens” konservatism och liberalism.

De traditionella partierna förmådde inte hantera de hänsynslösa fascisterna, som utnyttjade både nationalism och våld för att nå makten. Skräcken för bolsjevikernas revolution i Ryssland gjorde fascismen till ett brett alternativ bland konservativa jordägare, pressade hantverkare, små butiksägare och delar av arbetarklassen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Eskil Fagerström, journalist och författare, aktuell med boken Fascismens födelse 1918–1926.

Fascistledaren Benito Mussolini var en skicklig maktspelare som satte makten före ideologin i det nyligen enade Italien. Han blev utesluten ur socialistpartiet efter sina kampanjer för att Italien skulle gå med i första världskriget. Därefter utnyttjade han besvikelsen över de uteblivna landvinsterna efter kriget, trots att Italien var en av segrarmakterna, samt rädslan för den bolsjevikiska revolutionen.

Veteraner från första världskriget kom att spela en framträdande roll inom fasciströrelsen. Den politiska teatern med marschen mot Rom 1922 blev avgörande för hur fascisterna kunde erövra regeringsmakten.

Bild: På PNF:s kongress i Neapel i oktober 1922. Till vänster De Bono, den unge Balbo, i mitten Mussolini i svart skjorta med armbindel, bakom De Vecchi och troligen Michele Bianchi. Till höger, med fez på huvudet, Aurelio Padovani.

Fotograf: Okänd. Public domain.

Musik: Anthem of The P.N.F. – Giovinezza

🎧 Lyssna också på: Italiens dramatiska enande

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De första fascisterna

Gustav III (1746–1792) hade ett kluvet förhållande till upplysningens idéer. Hans reformer inom straffrätt, religionsfrihet, hälsa och kultur var tydliga uttryck för upplysningstänkandet. Samtidigt innebar inskränkningar i tryckfriheten och motståndet mot den franska revolutionen att han aldrig fullt ut kunde förena upplysningens ideal om frihet med sin egen enväldiga maktutövning.

Redan som kronprins läste Gustav III upplysningsfilosofer som Voltaire, Rousseau och Montesquieu. Som kung blev han en av de främsta upplysta despoterna – en härskare som förenade enväldig makt med reformer inspirerade av upplysningens ideal. Men han föredrog att läsa upplysningsfilosofer framför att träffa dem.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Överlevaren – En biografi om Gustav III (Historiska Media).

Upplysningen förknippas ofta med förnuft, vetenskap, tolerans och samhälleliga reformer. I Frankrike fick rörelsen kanske sitt tydligaste uttryck i Encyklopedien (1751), där tidens samlade kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten.

Den svenska upplysningen utvecklades inte som en enhetlig rörelse utan antog upplysningsidéer inom vetenskap, litteratur och politik. Spridningen skedde genom vetenskapliga akademier, offentliga sällskap och tidningar, snarare än genom en samlad opinionsrörelse, och banade väg för reformer som ökad religions- och tryckfrihet samt tidig folklig folkbildning. Men vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr har ifrågasatt om Sverige alls hade en upplysning i egentlig mening, och menat att det snarare rörde sig om pragmatiska nyttoreformer än en intellektuell rörelse inspirerad av franska filosofer.

Samtidigt menar forskare som Marie-Christine Skuncke och Jakob Christensson att man mycket väl kan tala om en svensk upplysning – om än i en mer moderat, kristen och praktiskt orienterad form. Här symboliseras upplysningen snarare av sockenprästen som lärde bönder att vaccinera sina barn, lantmätaren som kartlade landet och provinsialläkaren som bidrog till folkets hälsa.

Mot denna bakgrund framstår Gustav III som en central gestalt i 1700-talets kulturhistoria. Hans politik speglade både upplysningens inflytande och det svenska samhällets särdrag. I Lovisa Ulrikas omfattande bibliotek på Drottningholm tillgodogjorde han sig europeisk filosofi – särskilt påverkades han av fysiokraten Mercier de La Rivière och dennes idé om en ”naturlig ordning”. Till sin mor skrev han entusiastiskt:

”Den är utomordentligt intressant och lägger fram nya och riktiga idéer, som tills nu har undgått till och med de mest upplysta politikers ögon.”

Efter statsvälvningen 1772 genomförde Gustav III reformer som speglade Beccarias idéer om en humanare straffrätt: tortyr som förhörsmetod avskaffades och dödsstraffet begränsades från 1779 till att gälla endast mord, dråp och barnamord. Barnamordsplakatet 1778 gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt för att minska barnamorden.

Bildtext: Gustav III (i guldfärgad rock) tillsammans med sina bröder prins Fredrik Adolf och prins Karl, den senare sedermera kung Karl XIII. Gustav III framställs ofta som en upplyst despot – en monark som förenade enväldets makt med reformer präglade av upplysningstidens idéer. Konstnär: Alexander Roslin, Tre bröder. Licens: Public Domain.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav III:s kamp för och emot upplysningen

När Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 stod Sverige inte väl rustat – vare sig militärt eller vad gäller en fungerande underrättelsetjänst. Men behovet var akut, och utan några egentliga traditioner byggdes snabbt en militär underrättelsetjänst upp av egensinniga individer. Aktioner och samarbeten med utländska underrättelsetjänster genomfördes ofta utan politisk insyn.

Under andra världskriget utvecklades en svensk underrättelsetjänst som lyckades knäcka tyskarnas krypterade telegraftrafik, känd som G‑trafiken, som gick över svenska telegrafledningar. Knäckandet av G‑trafiken är en bedrift i nivå med britternas arbete med Enigma‑krypteringen.

Samtidigt samarbetade tyskvänliga underrättelsemän med Gestapo och läckte information om norska motståndsmän och flyktingar.

I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, historiker specialiserad på freds‑ och konfliktvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Agrell är författare till boken Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992.

Historien om den svenska underrättelsetjänstens framväxt är berättelsen om hur ett litet land i ett geopolitiskt utsatt läge byggde upp en underrättelsetjänst som rymde både stora framgångar och dramatiska misslyckanden. Det fanns i praktiken ingen underrättelsetjänst värd namnet när andra världskriget bröt ut. Flera egensinniga chefer byggde upp verksamheten utan manualer – ibland blev den snarast en belastning för politiker, som hade mycket begränsad insyn.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

G-trafik och Gestapo - Sveriges underrättelsetjänst under andra världskriget

När Augustus grep makten under den utdragna maktkampen i spåren av mordet Julius Caesars genomlevde Rom en djup identitetskris. Republiken hade kollapsat, och ett nytt imperium växte fram – styrt av en man som vägrade titulera sig kung, men ändå utövade envälde i praktiken.

 

För att befästa sin ställning och skapa den långvariga freden – Pax Romana – insåg Augustus att han behövde kontrollera mer än armén och senaten; han måste också forma romarnas värderingar, livsstil och kultur. Men han lyckades inte kontrollera sin egen dotter Julia.

I det sjätte och avslutande avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Ett av de tydligaste uttrycken för detta var Augustus försök att kontrollera det privata livet – särskilt äktenskap, sexualitet och kvinnlig dygd. Genom lagar som Lex Iulia de maritandis ordinibus (18 f.Kr.) och Lex Iulia de adulteriis coercendis (17 f.Kr.) ville Augustus återupprätta så kallade romerska dygder. Gifta medborgare – särskilt från överklassen – förväntades föda fler barn och leva moraliskt. Ogifta kunde drabbas av ekonomiska straff, och äktenskapsbrott blev ett offentligt brott. Kvinnor hamnade i fokus för regleringen: lojalitet, trohet och moderskap framhölls som ideal. Ironiskt nog drabbades hans egen dotter Julia – landsförvisad år 2 f.Kr. för påstått omoraliskt leverne – vilket innebar ett officiellt bakslag för hans moralism.

Samtidigt kultiverade han en ny kulturell identitet genom att skydda och uppmuntra den latinska poesin – det som kom att kallas "det gyllene århundradet". Poeter som Horatius, Vergilius och, inledningsvis, Ovidius var nära kopplade till hans hov. Aeneiden av Vergilius blev ett epokgörande nationalepos som förenade myt, historia och Augustusrötter och kopplade honom till guden Venus genom Aeneas släktlinje. Ovidius, vars verk som Metamorfoser och Ars Amatoria klantades med kärlek och förförelse, förvisades till Svarta havets kust år 8 e.Kr. – i ett tydligt tecken på kulturens spänning under Augustus regim.

En av hans mest konkreta kvarlevor är byggnadsverk. Augustus återuppbyggde gamla tempel, lät uppföra nya offentliga byggnader och förskönade stadens infrastruktur – allt vitalt för att skapa ett värdigt Rom. I Res Gestae Divi Augusti sammanfattar han sin insats: “Jag tog över en stad av tegel och lämnade en av marmor.” Monument som Ara Pacis och Mars Ultors tempel på Forum Augustum manifesterade hans roll som fredsstiftare och Caesars arvtagare – och fyllde stadsrummet med arkitektonisk symbolik, arbetstillfällen och belöningar för lojalitet. Det nya Rom – mjukgatad i marmor – blev ett monument över hans makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Slaget vid Teutoburgerskogen som befriade germanerna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Augustus kamp för romerska dygder

När Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. förväntade sig många att den romerska republiken skulle återupprättas. I verkligheten bevarades och vidareutvecklades många av hans reformer av hans adoptivson Augustus. Kejsardömet var ett faktum.

Caesar och Augustus lade de grunden till kejsardömet efter århundraden av republik. Octavianus, senare Augustus, inledde sin karriär med blod på sina händer. När regimen stabiliserats fick vi Pax Romana – cirka 200 år av fred där litteratur och konst blomstrade med poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius.

I det femte avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Flera av Caesars reformer var så framgångsrika att de överlevde hans död och sattes i system under kejsartiden. Ett tydligt exempel är den Julianska kalendern, infördes 45 f.Kr. och baserades på solåret med 365 dagar och skottdag vart fjärde år. Den ersatte den tidigare månbaserade kalendern och användes i över 1 600 år – kalendern vi använder idag har sin grund här, och juli är uppkallad efter honom.

En annan viktig princip var en utvidgning av medborgarskapet till provinser som Gallien och Spanien, särskilt för dem som tjänat militären. Denna inkluderande strategi banade väg för en enhetlig identitet i riket, och nådde sin kulmen i Caracallas edikt år 212 e.Kr., som gav fullt medborgarskap till alla fria män i imperiet.

Augustus, född Gaius Octavius och adopterad av Caesar, fullbordade övergången från republik till kejsardöme. Efter Actium‑segern 31 f.Kr. och att ha antagit titeln Augustus år 27 f.Kr., behöll han republiken som sken men styrde i praktiken enväldigt. Han erhöll imperium maius (överhög befälsrätt) och tribunicia potestas (rätt att sammankalla folkförsamlingen och lägga in veto), samt införde regelbundna folkräkningar.

Augustus organiserade ett professionellt ämbetsmannasystem med kompetenta guvernörer, reformerade skattesystemet och stabiliserade myntet. Augustus byggde ett rikstäckande vägnät och postsystem, vilket förbättrade kommunikation och handel.

Militärt omorganiserade han armén: legionerna minskades till 28, soldater fick fast tjänstgöringstid och pension. Han skapade pretoriangardet och använde klientstater som buffertzoner, vilket minskade behovet av militärt ständigt närvarande styrka.

Augustus genomförde också sociala och religiösa reformer för att återuppliva romerska dygder: morallagar som gynnade äktenskap och barnafödande hos överklassen, återställde tempel, högtider och stärkte kejsarkulten – kejsaren hyllades som nästan gudomlig.

Hans storslagna stadsförnyelse illustreras av uttrycket “Jag fann en stad av tegel – lämnade den i marmor.” Forum, tempel och monument byggdes rikstäckande. Dessutom inrättade han brandkår och polis (vigiles) i Rom.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Kleopatra VII – maktspelerskan.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Caesars eviga liv

När Julius Caesar korsade floden Rubicon år 49 f.Kr i strid med Romersk lag. inleddes ett inbördeskrig som blev kulmen på konflikten mellan två av republikens mest briljanta gestalter: generalen och populisten Caesar och retorikern och traditionalisten Cicero. Deras relation speglade republiken i sönderfall, där ideal ställdes mot ambition.

Både Caesar och Cicero ville rikets storhet, men de hade helt olika visioner. Cicero ville rädda republiken genom lagen och vältaligheten, medan Caesar ville omforma den via personlig makt och folkligt stöd. Deras drama formade hela Roms framtid.

Detta är fjärde av sex avsnitt i podden Historia Nu:s serie om Romarriket, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med professor Ida Östenberg professor i antikhistoria vid Göteborgs universitet.

Marcus Tullius Cicero, född 106 f.Kr. i Arpinum, föddes i enkla förhållanden men nådde senaten genom sin retorik och övertygelsen att rättsstaten var central för republiken. Julius Caesar, född sex år efter Cicero i en patricierfamilj utan större inflytande, steg via militära segrar, allianser i det första triumviratet och folkligt stöd till medborgarens absoluta topp.

Deras väg korsades med både samarbete och konflikt. Cicero beundrade Caesars intellekt men fruktade hans maktambitioner. Caesar såg Ciceros inflytande över opinionen och närmade sig honom mer taktiskt än ideologiskt. Under inbördeskriget försökte Caesar vinna Cicero som allierad, men Cicero valde lojalt republikens institutioner och stödde Pompejus.

Cicero stod för mos maiorum – de förfädersbundna traditionerna och en maktbalans kontrollerad av senaten. Caesar använde populistiska medel – direkt folkstöd och arméstyrka – för att kringgå senaten, vilket ledde till att han samlade diktatorisk makt. Efter att ha besegrat Pompejus blev Caesar diktator på livstid 44 f.Kr., och Cicero förlorade gradvis sitt politiska inflytande. Han höll sina berömda Philippicae-tal mot Marcus Antonius, men det var redan för sent: republiken var döende.

Cicero mördades brutalt 43 f.Kr. på order av Antonius, medan Caesar tidigare fallit offer för en mordkomplott i senaten. Deras död symboliserade republikens slut. Kort därefter inleddes kejsartiden under Augustus – Caesars adoptivson – och republikens ideal blev historia.

Även om de stod på motsatta sidor av historiens vind, har både Caesar och Cicero lämnat ett bestående avtryck. Caesar blev urbilden för den starke ledaren. Cicero inspirerade generationer av jurister och filosofer – särskilt under renässansen och upplysningen – och är en ständig påminnelse om balansen mellan frihet och makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Mordet på Julius Caesar den 15 mars 44 f.v.t

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Caesar vs Cicero: den romerska republikens fall

Det romerska imperiets snabba expansion satte press på republikens institutioner. Soldaternas växande lojalitet mot sina generaler snarare än mot staten gjorde hela samhället instabilt.

Gaius Marius och Lucius Cornelius Sulla utlöste genom sin personliga rivalitet och maktkamp det första romerska inbördeskriget – en konflikt som bidrog till republikens erosion och banade väg för ett diktatoriskt styre, med brutala utrensningar som följd.

I det tredje avsnittet av podden Historia Nu:s serie om Romarriket samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Marius och Sulla representerade två diametralt olika politiska världar. Marius, mannen från Arpinum, reformerade armén så att även egendomslösa kunde värvas. Det försköt lojaliteten från staten till den enskilda generalen. Sulla, aristokratins man, gick brutalt till väga – han marscherade mot Rom och införde proskriptioner som rensade ut politiska motståndare.

Gaius Marius gjorde sig först känd genom segrar över de germanska stammarna kimbrer och teutoner i slutet av 100-talet f.Kr. Genom att öppna armén för egendomslösa skapade han legioner lojala mot honom personligen – inte mot senaten. Han fick folkets stöd (populares) och valdes till konsul hela sju gånger – en unik bedrift.

Lucius Cornelius Sulla, från den patriciska aristokratin, representerade optimaterna. När han som konsul år 88 f.Kr. fick överbefälet i öst mot kung Mithridates VI, drogs detta tillbaka genom senaten efter påtryckningar från Marius. Sulla svarade med att marschera mot Rom – något tidigare otänkbart – och tvingade Marius i exil. Det markerade inbördeskrigets början.

Efter Sullas östresa återvände Marius tillsammans med Cinna, tog kontroll över Rom och inledde blodiga utrensningar. Marius dog kort därefter, 86 f.Kr., men Cinna fortsatte styret. När Sulla återvände 83 f.Kr. med sina veteraner utkämpades flera avgörande slag, bland annat vid Sacriportus och Collineporten (82 f.Kr.), där Marius den yngre besegrades och tog sitt liv.

Som ensam makthavare utropade sig Sulla till diktator. Hans regim präglades av proskriptioner – offentliga listor över personer dömda till döden eller fredlöshet. Tusentals mördades och senaten rensades. Sulla återgav aristokratin makten och inskränkte folktribunernas inflytande. Även om han senare abdikerade hade han förändrat Roms politiska landskap för alltid.

Under republikens förfall spelade slaveriet en central roll. Miljontals slavar – fångade i krig, födda i fångenskap eller sålda i desperation – bar upp det romerska samhället. Samtidigt som Marius, Sulla och senare Caesar kämpade om makten, vilade hela imperiets ekonomi på omfattande tvångsarbete.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första romerska inbördeskriget

Romarrikets växande armé och slaveriet hade eroderat den fria bondens ställning i samhället – och därmed också grunden för republikens stabilitet. Därför ville bröderna Tiberius och Gaius Gracchus stärka de fria bönderna med jordreformer. Men resultatet blev våldsamma konfrontationer, politiskt kaos och de första politiska morden i Roms historia.

I eftervärlden har bröderna Gracchus beskrivits både som modiga reformatorer och farliga agitatorer. Oavsett tolkning blev deras reformförsök en vändpunkt i Roms historia. De inledde ett århundrade av våld och inbördeskrig.

Detta är det andra avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket, där programledare Urban Lindstedt samtalar med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Tiberius (ca 163–133 f.Kr.) och Gaius (ca 154–121 f.Kr.) Gracchus föddes i en familj med både politisk makt och moralisk prestige. Deras mor, Cornelia Africana, dotter till den legendariske fältherren Scipio Africanus, fostrade dem i klassiska dygder, bildning och republikansk idealism. Hon blev under sin livstid en symbol för kvinnlig dygd och inflytande i Rom.

När Tiberius valdes till folktribun 133 f.Kr. var republiken i kris. Det fria bondeståndet hade utarmats och ersatts av latifundier – stora gods ägda av aristokrater och brukade av slavar. Tiberius föreslog en reform som begränsade den offentliga jord (ager publicus) en individ fick bruka till 500 jugera (≈125 ha), med överskottet fördelat till jordlösa medborgare.

Syftet var att återställa den självförsörjande bonden och stärka arméns rekryteringsbas. Reformen hotade dock den mäktiga jordägande eliten. När Tiberius försökte bli omvald, i strid med politisk sedvana, svarade senaten med våld. Under upplopp på Capitoleum dödades han och hundratals anhängare.

Tio år senare, 122 f.Kr., valdes Gaius till folktribun och lanserade ett ännu mer ambitiöst reformprogram. Han återupplivade jordreformerna, grundade kolonier och införde subventionerat spannmål till Roms fattiga. Han minskade senatens makt över rättsväsendet och föreslog medborgarrätt för Roms italienska bundsförvanter – ett särskilt kontroversiellt förslag.

År 121 f.Kr. kulminerade motståndet i blodiga upplopp på Aventinen. Gaius tog sitt liv för att undvika fångenskap.

Omslag: Montage med bröderna Tiberius och Gaius Gracchus som var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio.

Lyssna också på Kvinnorna i Rom som utmanade makten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bröderna Gracchus våldsamma reformer

Den ryska tsaren Peter den store (1672-1725) moderniserade Ryssland och gjorde ett kaotisk och inåtblickande land till en stormakt som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Han umgicks helst med västerlänningar och arrangerade orgiastiska fester där regeringsmedlemmar inte fick utebli, snarare än att ägna sig åt ålderdomliga hovritualer.

Peter den store, Peter I, föddes i ett land där livegenskapen infördes av hans far 1649. Som tioåring tvingades han se sin morbror slaktas av trupper i Kreml. Maktkampen om tronen gjorde att han växte upp utanför Moskva på slottet Preobrazjneskole där han skapade en låtsasarmé med vänner och tjänare.

I ett nymixat avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Rysslands historia.

Han blev en ovanligt lång man på över två meter, med outtröttlig energi för praktiska göromål, men mindre intresse för boklig bildning. Han gjorde dock långa bildningsresor för att exempelvis lära sig skeppsbyggarkonst i Holland.

Han gifte sig med tvätterskan Marta Elena Skowronska, som tog över makten efter hans död som Katarina I. Peter den store moderniserade Ryssland uppifrån och besegrade stormakten Sverige. Allt under ett hejdlöst supande. Hans egna traditionella undersåtar trodde han var antikrist.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Peter den stores hårdhänta europisering av Ryssland (nymixad repris)

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...