app_store_button

google_play_button

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Lejon Media

Sveriges mest hyllade musikpodcast. Artister hälsar på hemma hos författaren och journalisten Fredrik Strage för att dricka kaffe och lyssna på musik. Den här podcasten ger dig omistliga låttips och oförglömliga anekdoter. Gör som First Aid Kit, Michael Stipe, Little Jinder, Howlin' Pelle, Slipknot, Suede, Father John Misty, Primal Scream, Turbonegro, Ghost och Lill-Babs... knacka på hemma hos Strage.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hemma hos Strage

Miland "Mille" Petrozza är gitarrist och sångare i det stilbildande tyska thrash metal-bandet Kreator. Han växte upp i Essen med en mor som flytt från Östtyskland och en far som kommit från det fattiga Syditalien för att bli gruvarbetare. Den första musik som Mille älskade var disco som Baccara och Bee-Gees. Han blev förtjust även i Kiss discoflörter men när han såg dem live 1980 fick han smak för tyngre musik tack vare förbandet Iron Maiden. Två år senare startade den 14-årige Mille gruppen Metal Militia som bytte namn till Tyrant för att sedan bli Tormentor och slutligen Kreator. Mille gick fortfarande i gymnasiet när de fick skivkontrakt och åkte på sin första USA-turné. Hemma hos mig pratar han bland annat om sin kärlek till Dario Argentos skräckfilmer, om när han fick besök av Mayhem långt innan de blivit satanister, om när det senare bandets ledare Euronymous fick honom att upptäcka Kate Bush, om Kreators legendariska spelningar i Fagersta (som bland annat inspirerade en ung Howlin' Pelle), om att ta hand om sin kropp för att orka headbanga, om nya albumet "Krushers of the world" och om varför det inte funkar att vara rasist och metalfan.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kreator om thrash & disco

Den 20:e januari 2006 hittades David Hellman, alias Dave Lepard, död i sin lägenhet i Uppsala. Många trodde att hans självmord bli slutet för Crashdïet, bandet som han startade år 2000 (och som till en början inkluderade de blivande Ghost-grundarna Tobias Forge och Gustaf Lindström). Men de övriga medlemmarna valde att fortsätta och har stärkt sin position som Sveriges mest populära sleaze metal-band. Nu hälsar gitarristen Martin Sweet och hans yngre bror, trummisen Michael Sweet, på hemma hos Strage tillsammans med sångaren John Elliot som är Crashdïets femte sedan starten. De pratar bland annat om varför de avverkar vokalister i ungefär samma takt som Spinal Tap avverkar trummisar, om sin kärlek till det kristna metalbandet Stryper, om hur de hanterade sorgen efter den lika kreative som destruktive Dave Lepard och om de verkligen blev upptäckta när de hängde på Systembolaget vid Medborgarplatsen. Dessutom får vi höra ett exklusivt smakprov av deras kommande singel "Chaos magnetic"!
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Crashdiet om ett kvarts sekel av sleaze

Christian och hans familj flyttade till Seattle när han var sex. Han såg grungens genombrott på nära håll och blev en hängiven skejtare. När han var 16 flyttade föräldrarna tillbaka till Sverige och 1993 drog Christian igång gruppen Loosegoats som spelade amerikansk lo-fi-rock i Lund när de flesta andra band ville låta brittiska. Nyligen gav Christian ut sin tionde soloskiva "Ex voto/The silent love" där han försöker spela så lågt som möjligt och hämta kraft ur tystnaden. I podden pratar han bland annat om när han åkte en tur med Burt Reynolds båt, om hur konstigt det känns när folk berömmer hans engelska, om hur en skidolycka fick honom att börja spela gitarr, om hur hans fars kompanjons crackmissbruk ledde till att han kom över ett stort parti gangsterrap på kassett och om när han såg sin blivande fru Frida Hyvönen live och blev kär eftersom hennes gröna klänning påminde om Sunni Gummi i "Bumbibjörnarna".
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Christian Kjellvander om att hämta kraft ur tystnaden

Som medlem i australiska The Go-Betweens gjorde Robert Forster oemotståndlig indierock på sjuttio- och åttiotalet. Nu är han soloartist och aktuell med albumet "Strawberries" som spelades in i Stockholm med Peter Morén som producent. Nästa år debuterar Robert som skönlitterär författare men först hälsar han på hemma hos Strage för att prata om sin 50 år långa karriär. Han berättar bland annat om när han i slutet av åttiotalet väckte skivbolagets vrede genom att bära klänning på scen, om när han stal en röntgenbild av "The man who fell to earth"-regissören Nicolas Roegs knä, om teaterkursen på universitetet som förde honom samman med den andra kreativa kraften i Go-Betweens: Grant McLennan, om att klä sig så prydligt att alla trodde att de var nördiga bokmalar (när de i själva verket var tämligen dekadenta rockers), om att turnera med The Birthday Party och REM, om Pär Wiksten i Wannadies som gjort mer PR för Go-Betweens än något skivbolag och om första singeln "Lee Remick" som Robert skrev som en hyllning till filmstjärnan ("she comes from Ireland, she's very beautiful, I come from Brisbane and I'm quite plain") utan att veta att hon kom från Massachusetts.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Robert Forster om The Go-Betweens

Efter många års väntan får Strage äntligen besök av Anna von Hausswolff. Hon bjuder på historier om hur hon som barn dyrkade Left Eye i TLC, hade Freddie Wadling som barnvakt, gjorde sin scendebut i en revy med Galenskaparna & After Shave, utvecklade sin monumentala stämma efter att ha sett Diamanda Galás live, upptäckte sitt favoritinstrument kyrkorgeln, började uppträda i kyrkor och för fyra år sedan fick två spelningar i Frankrike inställda på grund av neofascister och katolska extremister som fått för sig att hon var satanist. Hausswolff och Strage pratar förstås också om hennes nya album "Iconoclasts" där hon sjunger duett med Iggy Pop och Ethel Cain. Dessutom får du höra om ett ganska jobbigt möte med Nick Cave på jazzfestivalen i Montreux.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna von Hauswolf om kyrkorglar

Under namnet Mammoth gör Wolfgang Van Halen maffig grungerock. Som musiker har han fått vänja sig vid att verka i sin fars skugga. Eddie Van Halen var en av rockhistoriens främsta gitarrister och rekryterade 2006 sin då 15-årige son som basist till det återförenade Van Halen. Vissa fans rasade mot att Eddie Van Halens son tog originalbasisten Michael Anthonys plats. Andra gladde sig åt att det var Wolfgang som lyckades få sångaren David Lee Roth att återvända. Wolfgang mår fortfarande dåligt över hatstormen som riktades mot honom och undviker att göra Van Halen-covers. Hemma hos Strage pratar han om sin oro över att inte räcka till, om att vara introvert, om att hjälpa sin far att bli nykter, om när David Lee Roth råkade nita sig själv med mikrofonstativet och om nya albumet "The end" vars titelspår fått en blodig varulvsvideo regisserad av Robert Rodriguez.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wolfgang Van Halen om oro & Rock

I somras gjorde Peg Parnevik delar av svenska folket rasande genom att uppträda i hotpants för kungafamiljen. Det var inte första gången hon väckte irritation. Som reality-tv-stjärna och nepobaby har hon vant sig vid näthat. Nu ger hon ut sitt första album, "Äldsta barnet", där hon rör sig mellan bubbelgummig disco och akustisk folkpop. Hemmma hos Strage pratar hon bland annat om att växa upp i Florida: "Jag var 14, emo och gick på en konservativ kristen skola med en massa republikaner. Min största dröm var att flytta till LA eller New York och bara vara mig själv och inte gå i skoluniform och spela lacrosse." Hon berättar också om sin kärlek till My Chemical Romance och Bikini Kill, om att känna sig mer och mer svensk, om sin pappa Jesper som döpte barnen efter golfturneringar och golfredskap, om varför hon får mest kritik från äldre kvinnor, om när Rebecca & Fiona försökte få henne att bli socialist, om att falla för arbetslösa killar, om att sälja sina egna acneplåster och om drömmen att raka av sig håret och starta ett riot grrrl-projekt.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Peg Parnevik om emokärlek & näthat

Synthpionjärerna Karl Gasleben och Dan Söderqvist träffades på det frisinnade Experimentgymnasiet (där elever och lärare tillsammans bestämde läroplanen) i Göteborg i slutet av sextiotalet. De spelade i varsitt progressivt band innan de 1978 förenades i Cosmic Overdose och som första svenskar döpte sin musik till "elektropunk". Tre år senare fick de spela förband åt det nybildade New Order, vilket ledde till gig i England där konsertagenturen krävde att de skulle överge namnet Cosmic Overdose. "Alla trodde att vi var långhåriga hippies i träskor", minns Karl Gasleben. De bytte till Twice a Man och började samtidigt att sjunga på engelska. Hemma hos Strage pratar gruppen (som också inkluderar Jocke Söderqvist) om sitt nya album "The coloured breeze is a new dimension", om sitt intresse för naturen och kommunikationen mellan träd, om när Florian Schneider från Kraftwerk ville bjuda dem på frukost, om att nästan få skivkontrakt med de legendariska etiketterna Factory och Mute, om att programmera de första digitalsyntarna och om att fortfarande inte känna sig som ett synthband. De hinner också avfärda The Clash.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Twice a Man om träd, gräs & syntar

Niklas Strömstedt blev som 17-åring dj på Gröna Lunds ungdomsdiskotek. Han kånkade högtalare åt Bruce Springsteen på Konserthuset 1975 och fick så småningom jobb som pianist åt Ulf Lundell. I slutet av åttiotalet slog han igenom med balladen "Sista morgonen". Nu sammanfattar han sina första 46 år som artist med showen "Tyck OM mig". Hemma hos Strage pratar han bland annat om när han gick i terapi för sin självutplånande snällhet (och fick trösta psykologen som började gråta), om varför han kallar sig Poptönten i sociala medier, om när hans föräldrar fick äktenskaplig rådgivning av Ingmar Bergman, om när han som sjuåring bråkade med Astrid Lindgren och om årets smäktande duett "Långholmsgatan 2" som han sjunger med Johanna Frostling.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Niklas Strömstedt om snällhet

När Tomas Andersson Wij släppte sitt debutalbum 1998 tyckte Fredrik Strage att det var slöseri att en så duktig skribent skulle bli singer/songwriter. Så småningom började han ändå lyssna och nu hälsar Tomas på hemma hos Strage för att prata om sin uppväxt i Baptistkyrkan, om att klippa sig som Elvis i Fruängen centrum, om att vara så rädd för djävulen att han hoppade över "Highway to hell" när AC/DC låg på skivtallriken, om att göra mediekarriär i Stockholm på nittiotalet (med jobb på Z-TV, SvD City och Nöjesguiden), om att kämpa för skivkontrakt och få hjälp av Olle Ljungström, om att förena det sakrala med det hedonistiska och om när en av de första personer han intervjuat ringde redaktionen och sa: "Det här är Peter Stormare. Tomas Andersson är en död man."
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tomas Andersson Wij om Elvis, terapi och Satan

Sedan debutsingeln "Die Jugend" 1988 har Pouppeé Fabrikk varit Sveriges hårdaste electronic body music-band. De har också rönt stora framgångar med sitt hemliga black industrial-projekt MZ412. När Strage fyller 50 lyckas han äntligen bjuda hem Henrik Björk och Leif Holm på tårta. De berättar bland annat om uppväxten i kanonstaden Karlskoga, om att vara så långa – och se så hårda ut – att de fick det gemensamma smeknamnet Fyra meter stryk, om när MZ412 var förband till Union Carbide (och det bara kom 20 personer), om när Pouppée Fabrikk hade Marduk som förband, om tyska trångsyntare, om antika analogsyntar och om den viktiga skillnaden mellan jaktbas och straffbas.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pouppée Fabrikk om jaktbas och straffbas

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...