app_store_button

google_play_button

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Lyt når som helst, hvor som helst 

Lejon Media

Sveriges mest hyllade musikpodcast. Artister hälsar på hemma hos författaren och journalisten Fredrik Strage för att dricka kaffe och lyssna på musik. Den här podcasten ger dig omistliga låttips och oförglömliga anekdoter. Gör som First Aid Kit, Michael Stipe, Little Jinder, Howlin' Pelle, Slipknot, Suede, Father John Misty, Primal Scream, Turbonegro, Ghost och Lill-Babs... knacka på hemma hos Strage.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hemma hos Strage

Det är sent i september och Mauro Scocco hälsar på sin granne Fredrik Strage på Kungsholmen. Nya singeln "Skånegatan" är en "Born to run"-smäktande nostalgitripp till 1985 där Mauro sjunger om när han flyttade till sin första lägenhet på Södermalm, som då fortfarande var fullt av arbetarbostäder och ungkarlshotell. "För mig var det en kulturkrock. Jag hade vuxit upp på Östermalm där man inte hälsade på någon. Här sa folk: Tjeenare! Ska du komma in? Jag har satt på kaffe. Kan du ta min hund i en timme?"

I nya "Hemma hos Strage" pratar Mauro inte bara om hur han inledde gentrifieringen av Södermalm utan också om sin trofasta kärlek till Rolling Stones, om att efterfesta hos Ulf Lundell, om vem Sarah egentligen var, om att sörja sin mor, om huruvida det går att sjunga om åtrå som 64-åring, om sambandet mellan hjärtesorg och kreativitet och om att detaljstudera ackordföljer i låtar av Frank Sinatra, Janet Jackson och Metallica.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mauro Scocco om Söder & sorg

Indie-pop-synth-kvartetten Paris från Södermalm blev våldsamt hypade i mitten av nollnolltalet. De hade skickat sin första demo till Hultsfredsfestivalen, oväntat fått göra sin livedebut där och därefter tackat ja till precis alla gig. Snart var Paris ett lika slipat som charmigt liveband som många trodde skulle bli nästa Cardigans eller Kent (vars upptäckare knöt dem till sin etikett). Riktigt så bra gick det inte. Efter 2012 blev det tyst om Paris och först nu återvänder de till scenen samtidigt som samlingen "Le retour de Paris" släpps. Inför comebacken hälsar vokalisten/keyboardisten Emma Nylén (även känd som electroartisten Emmon), vokalisten/gitarristen Annika Thorell (känd från Mad Men Band och This Diamond Ring) samt basisten Mattias Svensson (känd från gothbandet The Exploding Boy) på hemma hos Strage. De pratar bland annat om att använda strykbrädor som syntstativ, om att tacka nej till stora skivbolag, om kärleken till indiehjältarna Fidget, om att nästan få spela förband till idolerna Suede och Ladytron, om att lira på ett flak i Prideparaden, om att städa i stället för att slå sönder hotellrum och om hur Kites första stora hit inspirerades av att det tog slut med Emmas pojkvän.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Paris om strykbrädor

Hiphop-pionjären Dogge Doggelito är snart bioaktuell i Iván Blancos dokumentärfilm "Första blatten på månen" som skildrar hans långa karriär. Filmen visar triumfer (som när Latin Kings spelar förband till Gyllene Tider på ett fullsatt Ullevi eller Dogge tilldelas Cornelispriset) och mindre spektakulära stunder (som när han gör ännu en reklamfilm för Elgiganten och uppträder som tomte på ett ålderdomshem). Det är en av de bästa filmer jag sett om hur även en känd artist måste slita för brödfödan. Eller som Dogge själv rappade en gång: "Kredd och respekt betalar inte mitt barns blöjor." I podden pratar han också om sitt maniska autografsamlande, om att pussa drottning Silvia, om varför kvantitet är viktigare än kvalitet, om att leta efter Gud i Svenska kyrkan, Yorubareligionen och etiopisk-ortodoxa kyrkan, om varför han inte tror på månlandningen och om när han skulle bli astronaut och ramlade ner från ett hustak i Alby.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dogge om att åka till månen

Anja Huwe växte upp i ett välbärgat hem utanför Hamburg. Hon övervägde en karriär som makeupmodell innan hon hörde The Adverts låt "Bored teenagers" och blev punkare. Tillsammans med fyra andra unga kvinnor bildade hon gruppen Xmal Deutschland som debuterade med singeln "Scwarze Welt" 1981. Anja flyttade hemifrån och delade lägenhet på Reeperbahn med flera blivande Einstürzende Neubauten-medlemmar. En av dem, Alexander Hacke (som vid den här tiden var ihop med Christiane F, Tysklands mest kända ex-heroinist), föreslog att Anja och hennes vänner skulle försöka sig på en karriär i London eftersom de lät så brittiska. Skivbolaget 4AD nappade och snart turnerade Xmal Deutschland med Cocteau Twins och fick en stor publik på andra sidan kanalen. Albumen "Fetish" och "Tocsins" hjälpte till att forma den genre som snart blev känd som "goth". 1990 splittrades Xmal Deutschland och Anja Huwe sadlade om till tv-producent på Viva, Tysklands motsvarighet till MTV, där hon gjorde det elektroniska dansmusikprogrammet "Housefrau". Men hon skrev ingen egen musik utan blev i stället bildkonstnär. Först 2024 solodebuterade hon med albumet "Codes" och nu hälsar hon på hemma hos Strage för att prata om tyska punkupplopp och om sina blandade känslor inför att hyllas som gothdrottning.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anja Huwe om Xmal Deutschland

Robert Fjällsby kommer från Karlstad, kallar sig Rob Coffinshaker och har sedan nittiotalet spelat i massor av olika band. Mest kända är The Coffinshakers som gör country med skräcktexter. Med sin mörka, djupa röst frontar Rob också de gothmanglande grupperna Die Oberherren och Underground Fire (vars nya album "Hollow grounds" är ett måste för Sisters of Mercy-fans). Ibland spelar han även bas i doom metal-projektet Timothy Griffith's Psychedelic Sunrise och gitarr i Gehenna, det milt sagt konservativa metalbandet från Forshaga som gjort låtar om att slå ner alla som har tribaltatueringar och kort hår. I nya "Hemma hos Strage" pratar Rob om hur han upptäckte att han kunde sjunga som Johnny Cash, om när han tillsammans med bland andra Tobias Forge och Nifelheim startade organisationen Headbangers Against Disco, om när Whale snodde en av hans textrader, om att använda sitt eget blod som trycksvärta och om sin kärlek till ZZ Top, svampplockning och mördarballader.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rob Coffinshaker om mördarballader

Johan T Karlssons lillasyster skulle gifta sig och han visste inte vad han skulle säga i sitt tal. I stället tog han en instrumental som han jobbat lite på och skrev en text om kärlek. "Jag klottrade ner den på en lapp. Och sjöng den själv framför dj-utrustningen i en illasittande kostym. Då började folk gråta. Det var mäktigt att få så starka reaktioner på något som jag bara slängt ihop."

Låten till lillasyster fick titeln "Det snurrar i min skalle" och blev Johans genombrott som artist. Han hade just fyllt 30 och förlikat sig med tanken på att han kanske aldrig skulle kunna försörja sig på musiken. Internationellt blev "Det snurrar i min skalle" en av de största svensk- eller skånskspråkiga låtarna någonsin. Under namnet Familjen fick han turnera i avlägsna länder som Australien och Kuba. Nu hälsar Johan, som just fyllde 50, på hemma hos Strage för att prata om Familjens sjätte album "Terra firma", om att växa upp som synthare i Hässleholm, om att hänföras av Nitzer Ebb på Mejeriet i Lund 1991, om sin tid som turntablist i en hiphopgrupp från Perstorp, om tiden som springsjas, tepojke och tekniker i en Londonstudio där Sugababes och All Saints gjorde hits, om att samarbeta med Kent på deras mästerverk "Röd" och om vad han saknar mest som exil-skåning i Stockholm.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Familjen om Skåne och synth

En sommar för snart 40 år sedan träffades Amir Chamdin och Rodrigo "Rodde" Pencheff på Barnens Ö. Det var fredsläger där ungdomar skulle lära sig om gemenskap och nedrustning. Amir var dj och Rodde var den ende som inte klagade på att han spelade hiphop. I stället tog han en mikrofon och började rappa. Amir kom från Södermalm, Rodde från Rinkeby och snart började de göra musik med Bechir Eklund från Skärholmen. De blev kärnan i ett kollektiv av rappare som var så många att de valde namnet Infinite Mass. Hemma hos Strage talar trion om att vinna rap-SM 1992, om att medverka i filmen "Sökarna", om första hitten "Shoot the racist" (som fick tidningar att kalla dem Ultima Tensta), om när de inte hade råd att betala för samplingar och i stället anlitade livemusiker som gjorde dem till mycket mer än ett hiphopband, om den efterlängtade vinylutgåvan av debuten "The infinite patio" och om kärleken till skivaffärer. Amir, Rodde och Bechir pratar också om sina parallella jobb som regissör, ljusdesigner respektive jurist.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Infinite Mass om mer än hiphop

Den 1:a juni 1980, några veckor efter att Jugoslaviens ledare Josip Broz Tito och Joy Divisions sångare Ian Curtis avlidit, bildades Laibach i den slovenska gruvstaden Trbovlje. "Vårt arbete är industriellt, vårt språk är politiskt", skrev gruppen i det första av många manifest. Deras totalitära estetik gjorde dem kontroversiella i det kommunistiska Jugoslavien och under några år tilläts de inte uppträda. En gång ringde till och med Serbiens president Slobodan Milošević till den slovenske kommunistledaren Milan Kučan och krävde att han skulle sätta stopp för Laibach. De fick sin största publik utomlands tack vare hotfullt mullrande tolkningar av rockhits som Opus "Live is life" och Rolling Stones "Sympathy for the devil". "Vi är den mänskliga själens ingenjörer", säger bandets grundare och språkrör Ivan Novak när han hälsar på hemma hos Strage. Han pratar om deras nya discopoppiga album "Musick", om att inspireras av musikalen "The sound of music", om den beryktade turnén till Nordkorea, om förebilderna Tito, Toto, Tati & Tutu, om vad Paul McCartney tyckte om deras version av Beatles album "Let it be" och om Laibachs kopplingar till Sloveniens mest kända person: Melania Trump.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Laibach om själens ingenjörskonst

För tio år sedan slog Sara Parkman igenom med albumet "Sara Parkmans skog". Sedan dess har hon trampat upp en egensinnig stig mellan uråldrig folkmusik och hypermoderna harmonier. Nu knackar hon på hemma hos Strage för att prata om sitt nya album "Aster, atlas", om sin uppväxt i en prästfamilj i Härnösand, om att upptäcka folk- och proggrock genom filmen "Tillsammans", om att följa Voltaires råd att odla sin trädgård, om att hämta liturgisk kraft genom att skriva på latin, om att vilja hänga med Hildegard av Bingen på 1100-talet, om sin skräckblandade kärlek till black metal, om att sjunga för kor, om att bli kallad "skrikande miljöpartistfitta" på Flashback och om varför det är svårt att samla på fioler: "Du kan hitta en skruttgitarr för tusen spänn som låter fantastiskt, mina fioler kostar 100 000 kr styck, det är relativt billigt för att vara bra instrument."
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sara Parkman om att sjunga för kor

Alessandro Cortini är den italienska hårdrocksgitarristen som drömde om att bli en ny Steve Vai när han började på Musician's Institute i Los Angeles. Där upptäckte han syntar och fick snart jobb som keyboardist i Nine Inch Nails. Som soloartist har han blivit känd för hotfulla och harmoniska ljudlandskap, en sorts dystopisk ambient. Nu hälsar han på hemma hos Strage där han bland annat pratar om antika syntar och den "alkemiska" ljudmaskinen Strega ("häxa" på italienska) som han själv utvecklat, om att turnera med Nine Inch Nails och remixa Depeche Mode, om att medverka i tredje säsongen av "Twin Peaks", om sin kärlek till Kents fyra första album, om att skriva soundtracket till Netflix-serien "Il mostro" (om Italiens mest ökända seriemördare) och om sitt nya uppdrag: att producera Kites första riktiga studioalbum.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Allessandro Cortini om syntar & monster

Grace Jones älskar dem. Bret Anderson från Suede också. Konstnären Marina Abramović bad att få ta en selfie med dem. Dry Cleaning är det största som hänt brittisk indierock på ett bra tag. Bandet leds av frontkvinnan Florence Shaw, som i stället för att sjunga reciterar texter med en ljuvligt nollställd röst, och av gitarristen Tom Dowse som kastar sig mellan söta slingor och taggig dissonans. Hemma hos Strage pratar de om sin tid som konststudenter på Royal College of Art, om kärleken till The Fall och Soft Cell, om att bli popstjärnor när man passerat 30, om att inspireras av storstadens kaos och om varför det är intressant att inte göra något alls på scen.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dry Cleaning om att inte göra något på scen

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...