Osmanska riket var en gång ett imperium som sträckte sig från Algeriet till Irak och från Ukraina till Jemen, ett välde som omfattade ungerska grässlätter, arabiska öknar, anatoliska berg och grekiska öar. Idag är detta imperium historia, men i över 600 år var det en realitet som alla grannar i Europa, Asien och Afrika måste förhålla sig till: Osmanska riket.

När vi möter imperiet i historiska redogörelser brukar vi slarvigt tala om det som Turkiet och hänvisa till dess sultaner som turkar. Men då gör vi fel. I och för sig är dagens Turkiet en efterträdare till imperiet, rent geografiskt, men Osmanska riket hade föga gemensamt med den republik som idag har Ankara som huvudstad.

Osmanerna var ett elitfolk som talade ett eget språk (som vanliga turkar inte förstod) och införskaffade sina medlemmar genom att ta kristna pojkar i skatt, försätta dem i slaveri, göra dem till muslimer, sätta dem i hårdträning, gifta bort dem med prinsessor och utnämna dem till generaler och guvernörer. Det var en regim som prioriterade duglighet och effektivitet och som såg sig som arvtagare till både profeten Muhammed och de romerska kejsarna i Konstantinopel. Genom att tillerkänna underkuvade folk långtgående självstyre och tillämpa religionsfrihet gjorde de sig dessutom populära både bland sjörövarhövdingar i Nordafrika och furstar i Ungern och Rumänien.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Osmanska riket, den muslimska världens mest glänsande stormakt under det senaste millenniet.

Bild: Sultan Selim III håller en audiens framför Felicityporten. Hovmän är sammansatta i ett strikt protokoll. Olja på duk. Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul (Inv.17/163),Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.