Kan man börja någon annanstans än i jämställdhetsministerns bananfobi? Den verkar fånga alla, men svenskar (Johan undantagen) är så fina i kanten att de undviker de uppenbara freudianska poängerna. Varför blir detta en allvarlig sak, snarare än en kul idioti? Kanske för att det känns skönt när allvarligare saker är för allvarliga. Susanna minns när hon åkte hiss i FN-skrapan och fick lära sig hur hundar på Manhattan kissar inne. Och sedan brakar det lös med Trump: vi minns vår kompis som satt på Harry Ciprianis i New York några dagar före valet 2016 och hörde Melania Trump säga hur skönt det skulle bli närvalet var över och familjen kunde gå tillbaka till det vanliga livet igen. Den gången räknade nog inte ens Trump med att vinna, men det gjorde han den här gången och nu börjar han göra tokutnämningar. Det är som Bart Simpson brukar säga: Eat my shorts! Problemet med att utnämna tokskallar och undermeriterade är att problemet kommer tillbaka till chefen, dvs Trump. Vi har sett The Apprentice, som är en riktigt bra film om Trump och där skildringen av den djupt obehaglige Roy Cohn, Trumps mentor, är något extra. Vill man veta mer om Cohn kan man se dokumentären Bully, Coward, Victim. Vår vän Roger Lundgren har kommit med sin självbiografi med titeln Eljest, en utmärkt titel om man har kommit ut som gay i Norrland. Roger blev offer för en överfallsvåldtäkt häromåret, vilket får oss att gå loss på rättssystemets hantering av "Nytorgsmannen" och sedan följer en lång tirad om rättsystemet i stort. Det finns saker att tala om, kära jurister. Vi återkommer till Jean-Claude Arnault och feghetskulturen kring honom. Och så ser vi hur tillgångsinflationen inte bara gäller bostäder, utan nu även omfattar soffor och biffar. Men vi har hört ungdomar som talar om "radio", snarare än "podd". Kanske ett gott tecken. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.