Ponnyexpressen hade förmodligen de snabbaste ryttarna i vilda västern. De unga och dödsföraktande kurirerna som red med posten för den legendariska ponnyexpressen skulle vara magra, seniga och oförskräckta, villiga att ”riskera livet varje dag”. Helst ville kurirfirman anställa ”orphans” – föräldralösa ynglingar – på grund av de många farorna på vägen.

Ponnyexpressen var en transkontinental postförbindelse som band ihop USA:s öst- och västkust. Den sträckte sig över 300 mil, från Saint Joseph i Missouri – där det fanns telegrafförbindelse med Washington och städerna på den tätbefolkade östkusten – till Sacramento i Kalifornien. Från Sacramento gick posten vidare med hjulångare till San Francisco, som var ruttens västliga slutdestination.

I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson om ponnyexpressens lika dramatiska som flyktiga historia. Hur var systemet uppbyggt och vad var hemligheten bakom de högsta hastigheterna? Varför gick ponnyexpressen i graven efter bara 18 månader – och varför har denna parentes i postväsendets historia blivit en så viktig del av amerikansk populärkultur och mentalitet?

Då ponnyexpressen upprättades 1860 var den det snabbaste sättet att få fram nyheter och andra brådskande meddelanden från ena änden av USA till den andra. Det tog ungefär tio veckor om man använde sig av diligens eller ångbåt. Med ponnyexpressens ryttare – som red i sporrsträck över de väldiga vidderna – reducerades leveranstiden till tio dagar. Hastighetsrekordet var en högprioriterad leverans som kurirerna lyckades få fram på exakt 7 dagar och 17 timmar. Innehållet var ingenting mindre än Abraham Lincolns invigningstal som USA:s sextonde president.

Litteraturtips:

Nancy Pope: “The Story of the Pony Express”. Enroute/ Smithsonian National Postal Museum, 1992.

Olle Bergman: Vilda västern. Myt och verklighet. Historiska Media, 2021.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.