Heta linjen mellan Washington och Moskva upprättades i augusti 1963 som ett sätt att hantera kalla krigets kärnvapenhot. Diskussionerna om en direktlänk mellan supermakternas ledare hade inletts redan i mitten av 1950-talet, som en del av tövädret mellan öst och väst under uppstädningen efter Josef Stalins död. Men det var Kubakrisen 1962 – då USA och Sovjetunionen var nära att ryka ihop i ett fullskaligt kärnvapenkrig – som gjorde att idéerna om en högteknologisk direktförbindelse slutligen blev till verklighet.

Egentligen hette den aldrig heta linjen, utan ”The Washington-Moscow Emergency Communications Link” – eller bara ”MOLINK”. Dessutom var det inte en röd telefon, utan ett avancerat kommunikationssystem där den huvudsakliga teknologin var en teleprinter: ett slags automatiserad telegraf, även känd under namnet fjärrskrivare, som skickade krypterade textmeddelanden genom ett intrikat kabelnätverk som bland annat passerade Sverige.

I detta avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om denna legendomspunna kommunikationslänk, som under stora delar av det kalla kriget fungerade som hela världens livlina. Hur var heta linjen uppbyggd och hur ofta kom den till praktisk användning – löste den några egentliga kriser?

Och varifrån stammar egentligen den seglivade idén om en ilsket röd telefon?

Lyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning

Litteraturtips:

Sanne Aagaard Jensen: ”Red, white, and hot telephones: on hotlines and international diplomacy.” Science Nordic, 2018.

Per Högselius, Arne Kaijser & Erik van der Vleuten: Europe’s Infrastructure Transition. Economy, War, Nature. Palgrave Macmillan, 2016.

Lyssna också på

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.