app_store_button

google_play_button

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Lyt når som helst, hvor som helst 

Överlevarna

One podcast - four themes: survivors of the Holocaust, the Palestinian Nakba, the second generation and Jewish Högalid. The podcast’s various projects have been funded by, among others Statens Kulturråd, Saléns stiftelse, Palmefonden, Victoria AB, Kungl. Patriotiska Sällskapet, Helge Ax:son Johnson Stiftelse, Annika och Gabriel Urwitz’ Stiftelse, Samfundet S:t Erik, Lind & Co, Ordfront and private donors.

- De mördade barnen i Gaza, ser jag som mina egna, säger Aydin Amir Hashimi, gatuartist och chef för Motståndsteatern.
Under de senaste två åren har hans gatuteater varit ett återkommande inslag under Palestina-demonstrationerna i Stockholm.
- Jag tycker om att provocera med min konst, men jag räknade aldrig med att Gaza-skylten skulle väcka så starka reaktioner, säger Aydin Amir Hashimi.

Nakba #64 - Aydin Amir Hashimi

- Pappa var gabai i synagogan i Kristianstad. Ofta saknade de en man, så pappa gick in på Grand Hotell och ringde mamma och så jag fick cykla i väg till synagogan klockan åtta på lördagsmorgonen, gömma cykeln i någon port och sitta av en och en halv timma. Sedan fick jag vänta på att alla gick förbi. För de hade också gömt sina bilar på bakgården. Och så fick man cykla hem och sova vidare, säger Semmy Rülf.

Det judiska Kristianstad #48 - Semmy Rülf

På 1950-talet var det många som talade jiddisch på Lindvallsplan 4. En av de var min morbror Isse.
Han föddes i polska Rajgrod 1926. Han fick namnet Jisrael Mordechai Albert. På 1930-talet utvandrade familjen till Sverige och här kom han att kallas Isse. När han senare utvandrade till USA tog han namnet Irving.
Innan jag var född bodde han hos oss på Lindvallsplan 4. Isse var mångbegåvad. Han gick i lära hos en silversmed. Han spelade och sjöng, komponerade sånger, skrev dikter, målade och skulpterade i trä.
I USA bodde han och Luba och deras dotter Rose i ett litet hus på Long Island. På dagarna hade Isse ett kontorsjobb på New York Telephone Company. På lediga stunder satt han uppe på vinden där han inrett en liten studio. En av hans specialiteter var att översätta svenska sånger och dikter till jiddisch. Han hade en livslång kärlek till Evert Taube och Dan Andersson.
Han uppträdde aldrig för publik, den tanken var honom främmande. Men varje gång vi träffades, antingen i USA eller i Sverige, sjöng han gärna och oombedd sina sånger för oss i familjen. Han försåg oss också regelbundet med kassettband och textblad.
Kanske var det meningen att hans arbete med att översätta sånger och dikter till jiddisch en dag skulle få sitt hem här på Det judiska Högalid.
Här är ett par inspelningar på kassettband, som Isse gjorde uppe i sin studio, gissningsvis någon gång på 90-talet.
Först hör vi ”Der Klezmer” (Spelmannen) av Dan Andersson. Sedan läser han upp dikten ”Di miltzkrankeyt” (Mjältsjukan) av Esaias Tegner och till slut Johan Ludvig Runebergs ”Der Poier Adam” (Bonden Paavo).

Det judiska Högalid #47 - Isse Albert

- De som har levt i det förgångna lever vidare i mig, säger Lennart Weiss.

Andra generationen #91 - Lennart Weiss

- Vi var främmande kroppar i det här samhället, säger Lars Wåhlin, svensk FN-soldat stationerad i Gaza-remsan, 1960.
Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele
Bakgrund: 
1956 skapade FN, för första gången, en väpnad fredsbevarande styrka för att stoppa striderna under Suezkrisen. Suezkrisen bröt ut efter att Egypten nationaliserat Suezkanalen och attackerats av Israel, Storbritannien och Frankrike. Mellan 1956 och 1967 deltog cirka 12 000 svenska soldater i FN:s insatser i Suez och Gaza.
- - -
Det här samtalet utgör en del av det nybildade Svenska Gazarkivet. Föreningens mål är att skapa ett arkiv baserat på Sveriges långvariga och omfattande kontakter med Gaza, exempelvis inom bistånd, media, kulturellt och kyrkligt samarbete. Syftet med arkivet är att bevara minnen från Gaza, bidra till dess återuppbyggnad och utgöra en källa för fortsatt forskning.
#nakba #sga

Nakba #63 - Lars Wåhlin

Är det bara ett halvår sen Mikael dog?
- Ja.
Hur känns det idag?
- Det är svårt, till exempel när man letar i bilder. Men det är också konstigt, för jag har inte spelat in någonting med hans röst, säger Fred Kudrén.
- I telefonen har jag en del när han pratar med sina barn, men det är inte mycket.

Det judiska Högalid #46 - Fred Kudrén

”I was 14 when the jews attacked our village. My parents prohibited me to go outside, but I ran outside anyway to look at the soldiers. Then I ran back to my mother och explained the Israelis looked just like ordinary people, not monsters”, says Amina Ali Hammoud.
”A soldier shouted over a loudspeaker that we could either flee or choose to stay and be killed. One of the village men waved a white flag, as a sign that we were surrendering. The Israelis told the village mukhtar to gather all the villagers in the Sahat Aleyan square. There, the Israelis arrested seven men, blindfolded them, and lined them up against a wall. There, they were shot to death. Then the soldiers took us to a field, where we were held captive for seven days. They gave us nothing to eat, only a little water to drink. I ran around and played, not understanding the seriousness of the situation at all. After a week, the soldiers declared that those who wanted to were free to leave the country and go to Lebanon or Syria or wherever we wanted. The rich families left the village and the country, but poor families, like ours, remained in the village. Families from neighboring villages who were fleeing the Israeli forces poured in. In the end, we lived in four or five families in each house. There were seven of us in my family. Some of the families who fled to Lebanon regretted their decision and tried to return to the village. But they were stopped by the Israeli military, who sent them back across the border.”
Born 1934 in Majd El-Kroum, Palestine. Recorded in Majd al-Kurum, Israel.
Interpreter: Rula Hammoud. Photo: Cato Lein.

Nakba #62 - Amina Ali Hammoud

Josephine Schneider om varför det tog så lång tid att göra radiodokumentären ”Judehuset som försvann”:
- Jag tyckte det var skitjobbigt att göra en judisk grej, att komma ut som jude i en slags offentlighet. Men till slut var det var viktigt för mig att uppmärksamma judiskt liv.

Det judiska Högalid #45 - Josephine Schneider

- Man ska väl inte prata skit om sin mamma, men när jag var liten och skrek kunde hon säga till pappa: “Ta hand om honom nu, det är du som ville ha honom”, säger Tom Granditsky.
- Det är väl inte så roligt att höra, men jag har inte känt på något sätt att jag inte skulle vara älskad, även om jag funderat på om någon av de någonsin har sagt att de gör det.
Fick du höra det någon gång?
- Nej, jag tror inte det.
Har du sagt det till dina barn någon gång?
- (suckar) Jag tror inte det.

Det judiska Högalid #44 - Tom Granditsky

- Jag har svårt att behålla mina minnen och berättelser. De går in genom ett öra och ut genom det andra. Den saken är lite tokig med mig, säger Lena Holzman.
- Jag har inte orkat gå in i det fullständigt. Ibland kan jag tänka att jag borde vara tillräckligt kompetent för att ha det i huvudet. Men det har jag inte.
Tillägg: - Min mormor, Julie Cahn, dödades men med en injektion och inte skjutning.

Andra generationen #90 - Lena Holzman

- Mina föräldrar kallade sig själva för flyktingar, inte invandrare, säger Eva Fried. 
Hur länge gjorde de det? 
- Jag tror hela livet.
Evas bror, Erwin Salamon, berättar sin historia här: https://on.soundcloud.com/TFTxf8LOgUH4qighiY

Det judiska Högalid #9 - Eva Fried

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...