Varje dag lämnar jag mitt hem klockan sju för att gå mot pendeltåget. Vägen är torftigt plogad, trottoaren inte alls, isbalkarna ligger tjocka. Stressade föräldrar drar trötta, ibland gråtande barn ur bilar för att lämna dem undrande till kollektiv förvaring på daghem. Jag ser barnens sorgsna ansikten och undrar om vi i maxtaxornas tid glömt att de är små människor? Kärlekstörstande individer som gärna skulle överge sitt dataspel för en promenad över en åker i solen med mamma eller pappa. Med båda, om de har turen att ha dem. Sparka sten. Vara nära. Lyx numera.