Bilder från Bergman

I sina essäer om Ingmar Bergmans filmer, med särskilt fokus på dem från 1960- och 70-talet, skriver Charlotta Ödman om svårigheter och möjligheter att möta barndomens utsatta barn.Bågen går från relativt ljus mot allt större mörker, men tilltron till möjligheten att skapa ett rum av gemenskap där det är gott att vara, finns ständigt med. Såväl hos Bergman som hos Ödman.Infallsvinkeln är personlig, Ödman utgår från Bergmans tanke att hans filmer är emotionella bruksvaror. Med avstamp i den egna erfarenheten går Ödman in i Bergmans universum av angelägna frågor.Bergman brukade påpeka filmens förmåga att gå förbi vårt intellekt, rakt in i känslan. Jag undrar om det inte är just det som gör Nattvardsgästerna så hållbar, trots att den ser ensidig, trist och grå ut, till och med oangelägen med denna religiösa rekvisita.Varför man vill vara här i alla fall. Det här är passionsberättelsen översatt till nordisk vardag och verklighet. Den omsorg som Bergman lagt på gestaltningen gör att spegeln fungerar. Vi ser inte bara oss själva, vi gör det under stor trygghet. (…) Nattvardsgästernas livsbejakande vision är att man inte ska behöva styras av de outgrundliga krafterna, av besinningslös aggression som visar in en i ett offerläge, utan kan öppna för andra starka krafter, som inlevelse och medkänsla. Livsbejakandet är i själva verket den starkaste kraften i Nattvardsgästernas mulna november. Bergman rör vid den yttersta utsattheten, men också vid möjligheten att återvända. Det vilar något väsentligt i det att Tomas Ericsson slutar söka bekräftelse där han inte kan få den.(Om Nattvardsgästerna)

© 2012 Schildts & Söderströms (E-bog): 9789515231000

Udgivelsesdato

E-bog: 31. oktober 2012