Att beskriva Gud: låter det sig göras? Augustinus sa att "Om du förstår det, så är det inte Gud" och Gregorius av Nyssa talade på 300-talet om människans tendens att låsa in Gud i ens egna begreppsliga ramar. Simone Weil liknar den intelligenta människan som är stolt över sin intelligens vid en fånge som är stolt över sin stora cell. Verkligheten, och Gud som den yttersta verkligheten, är större än vad vi människor kan konceptuellt ringa in. Detta är den klassiska traditionen inom kristendomen enig om. Vi kan inte definiera Gud - vilket ordagrant betyder att ange gränserna för något. Och just det faktumet säger något om Gud: Gud är större än våra kategorier. Detta beror inte bara på våra begränsningar, utan också på Guds obegränsade vara. Gud är inte en individ i en kategori av ting, utan den som allting får sin existens ifrån. David Bentley Harts bok "The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss" är en slags filosofisk pamflett riktad emot vad Hart menar är en specifikt modern missuppfattning om vad den klassiska kristna traditionen menar med Gud - och vad man menar med Gud i många andra religiösa traditioner också. Denna moderna uppfattning har gjort Gud till en stor individ. Men den klassiska teismen tänker inte på Gud som en individ i ett metafysiskt universum, utan som själva varat - "ipsum esse" som Thomas av Aquino (1225 - 1274) säger - som alla varelser ytterst sett får sin existens ifrån. Hart menar att denna "objektifiiering" av Gud - där Gud blir ett ting - är en stor anledning till att gudstron har blivit osannolik för många människor i den moderna världen. Det beror inte på allt nytt vi har lärt oss genom exempelvis den vetenskapliga revolutionen utan på allt som vi har glömt bort. Det Hart framför allt menar att vi har glömt bort är den klassiska teismens Gudsförståelse. Enligt denna Gudsförståelse är Gud "varats fullhet" som allt som finns är beroende av. Det är alltså snarare så att världen finns "i" eller "genom" Gud än att Gud skulle vara ytterligare ett ting i en total uppräkning av allt som finns i Universum. Samtidigt innebär inte detta en panteistisk syn på världen, just genom att världen får sin existens som en gåva så är den inte själv nödvändig. Även om David Bentley Hart är kristen och bejakar den kristna uppenbarelsen, så menar han att många religiösa traditioner i grunden är eniga om denna förståelse av Gud: Gud är inte en individ eller ett ting i världen, utan den nödvändiga grunden för att det ska finnas en värld. Hart kopplar detta till Paulus påstående på Areopagen att "Han är ju inte långt borta från någon enda av oss: i honom är det vi lever, rör oss och är till" och kontrasterar det med en syn där Gud så att säga finns i universum. Relaterad till denna objektifiering av Gud kan ligga en annan typ av religionskritik, där man uppfattar Gud som en godtycklig makthavare, och inte sanningen, godheten och kärleken själv. Om Gud är varats fullhet så är han godheten själv och inte en godtycklig lagstiftare som vill stifta lagar för att begränsa mig. Gud är kärleken, godheten och skönheten och att omvända sig till denna är att växa som människa, inte att begränsa sig. Att närma sig den oändliga källan till allt gott, sant och skönt, kan inte vara att begränsa sig; det är att öppna sig för verkligheten. Så Gudsbegreppet har stora konsekvenser för hur vi uppfattar relationen mellan oss själva och Gud, och mellan Gud och världen, och därmed också för synen på ateismens religionskritik som tycks revoltera mot en förminskad bild av Gud. En annan tematik som Hart diskuterar är medvetandet och dess plats i naturen. Hart ser en konflikt mellan existensen av medvetande och naturalism - tanken att naturen är det enda som existerar. Men är det kanske snarare den reduktiva naturalismen som har problem med medvetandets existens? Är det kanske snarare medvetandets innehåll - logiska principer och moraliska värden - som pekar utöver naturen, snarare än medvetandets existens? Välkommen att lyssna!