I detta avsnitt tar vi oss den sista delen av Eleonore Stumps fascinerande bok Wandering in Darkness: Narrative and the Problem of Suffering. I denna sista delen av sin bok formulerar Stump, med hjälp av Thomas av Aquinos teodicé, sin egen respons till det ondas problem. (Som hon kallar för ett "försvar" och inte en "teodicé" - ett försvar är ett förslag på hur det skulle kunna vara och inte ett anspråk på hur det är.) Stump inleder med att konstatera, något som sällan beaktas, att alla diskussioner om det ondas problem implicit förutsätter en viss värdeskala. Enligt utilitarismen är det högsta egenvärdet "njutning" - men det är inte ju inte det enda sättet att se på tillvaron. Vad är det som det onda förstör? Vari består dess destruktivitet? Det är inte att det hotar njutning i första hand, menar Stump. I relation till människan menar Stump att det ondas destruktivitet går ut på att det hindrar människor från att blomstra som människor och dels att realisera det som de djupast sett längtar efter (desires of the heart). Det finns dels något objektivt - blomstring som människa - och något mer subjektivt: hjärtats begär, ens innersta längtan, som det onda kan hota. För Thomas är det dessutom så att Gud är källan till allt gott, så "hjärtats begär" är i slutändan implicit riktad mot Gud. En viktig sak som Stump inleder med att konstatera är att diskussionen om det ondas problem i relation till Guds existens handlar om förenligheten mellan existensen av det onda vi ser i världen och en viss religiös traditions anspråk om Gud. Då är det inte bara legitimt, utan nödvändigt, i analysen, att ta hänsyn till den religiösa traditionens värdeskala. Som Thomas av Aquino ser det (och här är Stump enig med Thomas) så blomstrar en människa i den mån hon ingår i kärleksfulla föreningar med andra personer - både människor och Gud. Det finns en "objektiv dimension" i vad det är att blomstra som människa och det handlar om kärleksfulla relationer. Dessutom finns det "hjärtats begär" eller "hjärtats längtan" som Stump också menar att det ondas problem hotar och som är relevanta i dessa diskussioner. Kärleksfull förening med andra kräver, menar Stump, en slags intern integration, att vi blir "ett" eller "förenade" med oss själva. Det kräver att vi når en harmoni mellan våra första- och andra ordningens begär. För om vi är splittrade mellan våra första och andra-ordningens begär, vad i mig är det som andra ska möta och förenas med? Är det den del av mig som strävar i enlighet med mina första- eller den del av mig som söker i enlighet med mina andra-ordningens begär? Stump menar att andra-ordningens begär är mer autentiska uttryck för vilka vi är, eftersom dessa ofta tar in "mer av verkligheten" än våra kortsiktiga begär. Integritet handlar därför om att formas så att ens första- och andra ordningens begär kommer i större harmoni. Men förening med andra kräver också en intern integration eller "förening-med-oss-själva" på ett andra sätt: att vi blir mer transparenta och ärliga för oss själva - och inför andra. Stumps övergripande tes är att lidande kan vara terapeutiskt i denna process; särskilt om lidandet också möts upp av gudomlig tröst (vilket Stump inte menar förutsätter att personen tror på Gud, bara att personen tror på någon slags godhet som hon upplever sig vara i relation till). Stumps bok är utan tvivel mycket rik och insiktsfull. Men även om man accepterar tanken att lidande kan vara terapeutiskt på detta vis, så innebär det knappast att lidandet är "doserat" på ett terapeutiskt hjälpsamt vis? Det är den stora utmaningen för Stumps försvar. En hel del av lidandet i världen - framförallt det som är kopplat till naturliga processer - är ju inte korrelerat med människors inre processer, utan följer istället av att världen har en viss given grundstruktur. En grundstruktur som på det generella planet är god: den är regelbunden och har möjliggjort uppkomsten av liv, medvetande och möjligheten till kärlek med mera. Men det är en regelbunden struktur som också möjliggör mycket lidande. Inom vissa diskussioner kring det ondas problem skiljer man därför på "system-teodicéer" - som försöker visa att ett visst system, på en generell nivå, har en god struktur - och "individ-teodicéer" som förutsätter att Gud behöver agera utanför systemet för att kompensera dem som råkat illa ut. Alla teodicéer från teologiskt håll betonar att ur ett kristet perspektiv är inte tillvaron över i och med den biologiska döden. Det möjliggör att Gud skulle kunna agera "utanför systemet". Vi nämner också att vi har en blogg: http://www.troochfornuft.wordpress.com/home Och en Facebooksida: http://www.facebook.com/troochfornuft På bloggen har vi även länkat till en intressant mini-intervju med Eleonore Stump om sin bok: Gud och det onda.