Gunnar Harding (född 1940) debuterade 1967 med diktsamlingen Lokomotivet som frös fast. Under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet gjorde han sig också känd som introduktör av den amerikanska undergroundpoesin och översatte en rad av beatgenerationens författare till svenska, bland annat Allen Ginsberg, Frank O’Hara och Lawrence Ferlinghetti. År 1969 kom diktsamlingen Blommor till James Dean, och två år senare dök den modernistiske pionjären Guillaume Apollinaire upp i Hardings författarskap i den prosapoetiska boken Guillaume Apollinaires fantastiska liv. Gunnar Harding har sedan dess återvänt till Apollinaire och hans epok med både översättningar och egna texter, bland annat i volymen Är vi långt från Montmartre?, som utkom 1995, och i Apollinaires gåtfulla leende, från 1989. Gunnar Harding har också tolkat en rad andra modernistiska poeter och avantgardister, som Blaise Cendrars och ryske futuristen Vladimir Majakovkij.

Gunnar Hardings egen poetiska produktion omfattar arton diktsamlingar, och han har kallats "en fri, odogmatisk modernist, med stark strävan till bildskapande i dikten". Själv har Gunnar Harding i en intervju i Dagens Nyheter beskrivit tonen i sina dikter med ett citat lånat från Schopenhauer: "Livet är naturligtvis i sin helhet betraktat en tragedi, men i detaljerna drar ett lustspel över scenen." Bland Hardings diktsamlingar från 70-talet märks Skallgång (1972), Ballader (1975) och Starnberger See (1977) och under 80-talet utkom bland annat Tillbaka till dig (1980), Gasljus (1983) och Stjärndykaren (1987). Den sistnämnda volymen bildar en trilogi med de båda diktsamlingarna från 90-talet Mitt vinterland (1990) och Stora scenen (1995). Under våren 2001 utkom diktsamlingen Salongsstycken, som kretsar kring den prerafaelitiske poeten och målaren Dante Gabriel Rossettis liv. Han har också utgivit Catullus dikter i Dikter om kärlek och hat (2007) tillsammans med Tore Janson. Diktsamlingen Från vinter till vinter och utkom 2015.

Förutom beatpoeter, franska modernister och ryska futurister kan ytterligare två intresseområden urskiljas i Gunnar Hardings författarskap: den engelska romantiken och jazz. Under åren 1997 till 2002 har han utkommit med en trilogi om de engelska romantikerna; En katedral av färgat glas (1997), med tolkningar av den yngre generationen Byron, Keats och Shelley, och Och drog likt drömmar bort (2000), som behandlar den äldre generationen Coleridge och Wordsworth och hösten 2002 utkom den tredje delen Där döda murar står, som beskriver motsättningarna mellan den yngre och äldre generationen romantiker.

Gunnar Harding har ofta stått på scenen och läst sin egen poesi till ackompanjemang av jazzband, som Sumpens Swingsters och Riverside Jazz Band, och musikintresset har också lett till en engagerande kulturhistoria om jazzen och dess pionjärer, Kreol (1991), som utkom i en ny, utökad och reviderad utgåva under hösten 2001. Gunnar Harding har även ett förflutet som kritiker och som redaktör för kulturtidskrifterna Lyrikvännen och Artes, och han är ledamot i Samfundet De Nio.

2004 mottog han Sveriges Radios lyrikpris för sin diktsamling Det brinnande barnet och 2011 tilldelades han Doublougska priset av Svenska Akademien.

Hösten 2005 utkom den uppmärksammade antologin BEAT, om den amerikanska beatgenerationen, som Gunnar Harding redigerat tillsammans med Per Planhammar.

2013 kom den unisont hyllade självbiografiska Mitt poetiska liv, där Gunnar Harding avspänt och milt humoristiskt berättar om uppväxten i läkarvillan Bromma, om den stökiga skolgången, om sitt halvsekellånga arbete som författare, översättare, redaktör och litteraturkritiker och om alla jazzmusiker, författare och andra färgstarka kolleger och vänner som korsat hans väg.

Wahlström & Widstrand

Image: Thomas Wågström