App Store

Google Play

SE - Details page - Device banner - 894x1036

Kliv in i en oändlig värld av stories

Lyssna när som helst, var som helst

Historiska Media | Acast


Militärhistoriepodden är podden om krig med människorna och samhällen i fokus. Det finns få ämnen som påverkar mänskligheten i lika hög utsträckning som den militärahistorien. Krig och konflikter berör samhället på alla nivåer – länder och städer drabbas, familjer splittras, söner eller fäder försvinner. Därför startar vi Militärhistoriepodden tillsammans med två djupt kunniga och engagerade personer. Martin Hårdstedt är professor i historia med breda kunskaper i ämnet, Peter Bennesved är idéhistoriker som forskar om civilförsvar och krisberedskap. Tillsammans bjuder de in lyssnarna till samtal som kombinerar ett brett tilltal och en djup ämneskompetens.


See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.


 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.


Militärhistoriepodden

I augusti 2008 övergick spänningarna mellan Georgien och Ryssland i ett fem dagar långt krig där kontrollen över de georgiska utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien stod i centrum. Konflikten, som präglades av geopolitisk rivalitet och etniska motsättningar, blev en tydlig markering av Rysslands ambitioner i sitt närområde och lämnade efter sig en frusen konflikt med internationella återverkningar.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om det korta, men världsomvälvande Georgienkriget 2008 – kriget som startade en ny generation av stormaktskonflikter.

Den amerikanska historikern Robert F. Kagan lär ha sagt att den 7 augusti 2008 var historiens återkomst. Vad menade han med det? Den dagen flödade ryska trupper in över gränsen till Georgien via Rokitunneln för att bistå sydossetiska separatistrebeller som strävade efter ökad autonomi. Georgien, en liten stat och tidigare sovjetrepublik, hade trots en formidabel upprustning under de senaste åren inte mycket att sätta emot.

Konflikten i Georgien hade sin upprinnelse i flera olika sammanhang. Å ena sidan fanns de separatistiska regionerna Abchazien och Sydossetien, som under sovjetstyret hade åtnjutit stor autonomi och nu önskade få den friheten bekräftad inom ramen för ett nytt georgiskt nationalstatsbygge. Å andra sidan fanns ryska intressen på flera olika nivåer. Ryssland ville sätta stopp för en eventuell Natoutvidgning och betraktade den pro-västlige georgiske presidenten Mikhail Saakashvili med stor misstänksamhet. Dessutom handlade det om oljan och gasledningarna på georgisk mark, samt en vilja att motverka västerländskt ekonomiskt inflytande i regionen.

Den georgiska ledningen svävade länge i osäkerhet om vilket stöd den skulle kunna få från väst i händelse av ett krig. Efter en rad skärmytslingar, framför allt i Sydossetien, valde man dock till slut att försöka kväsa motståndet. På natten den 7 augusti inledde georgiska förband ett anfall mot staden Tskhinvali, med målsättningen att snabbt kunna avancera till gränsområdena norrut och täppa igen Rokitunneln till Ryssland. Förhoppningen var att den amerikanska Bushadministrationen skulle ingripa till deras fördel.

Det skulle visa sig vara för sent, och stödet uteblev. Ryssland hade redan börjat föra in trupper och använde det georgiska anfallet som en förevändning för en "humanitär intervention" – ett språkbruk som efterliknade Natos insatser i Kosovo några år tidigare. Kriget fick ett abrupt slut redan fem dagar senare, men konflikten lever fortfarande kvar då samma problematik präglar den ännu pågående konflikten i Ukraina. Ett litet, men betydelsefullt krig där historiens många konfliktlinjer åter trädde fram i öppen dager.

Bild: Ryska tanks i Sydossetien i augusti 2008. Foto: Yana Amelina (Амелина Я. А.) - Yana Amelina (Яна Амелина) CC BY-SA 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Georgienkriget 2008 – historiens återkomst

Tjetjenienkrigen fördes med osedvanlig brutalitet från båda sidor och den typen av krigföring som drabbade inte minst de civila i Tjetjenien är det vi ser i dessa dagar i det pågående kriget i Ukraina våren 2022.

Tjetjenienkrigen brukar beskrivas som två krig. Egentligen handlar det om en konflikt som mer eller mindre intensivt pågick 1994-2009. Kriget handlade inte bara om tjetjensk separatism utan lika mycket om rysk inrikespolitik. Tjetjenienkrigen bidrog till att Vladimir Putin kunde stärka sitt inflytande och sin makt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved det våldsamma kriget i Tjetjenien. Den direkta orsaken till kriget var tjetjenernas vilja till självständighet under den tvivelaktigt valde presidenten Dubajev i samband med Sovjetunionens fall i början på 1990-talet.

1994 fattade Rysslands president Boris Jeltsin beslut om att ingripa mot tjetjenerna och tvinga dem att underkasta sig centralmakten i Moskva. Med i bilden fanns de strategiskt viktiga oljefyndigheterna i Kaukasien och anklagelser om Tjetjenien som bas för organiserad brottslighet – det senare inte helt grundlöst.

Ryssland satte in sin armé och natten mot den 1 januari 1995 inleddes anfallen mot Grosnyj. Det visade sig att ryssarna grovt missbedömt sin motståndare. Tjetjenerna lockade in de ryska anfallskolonnerna djupt in i staden och krossade sedan de ryska förbanden.

Tjetjenerna slogs med små stridsgrupper och ryssarna fångades i bakhåll utan möjlighet att använda sin eldkraft. Den ryska arméns materiel var utsliten. På en del stridsfordon gick det inta att vrida kanontornen. Slaget pågick till mars 1995 då tjetjenerna till slut efter stora insatser från rysk sida tvingades retirerade till bergen och andra mindre städer och byar. Kriget fortsatte till sommaren 1996 då Jeltsin mycket undertrycket från det kommande presidentvalet tvingades få ett slut på kriget. Vi det laget hade Dobajev dödats av missiler och Tjetjenien låg förött.

Nya ledare tog över på den tjetjenska sidan och en våg av terrorattentat inleddes. Tjetjenska operationer inne i Dagenstan föranledde en ny start på kriget 1999. I Moskva kom Putin till makten som premiärminister – senare president. Under Putins ledning invaderades Tjetjenien återigen av ryska krigsmakten. Nya slag om Grosnyj utkämpades och ryssarna visade sig så småningom inse efter nya brutala misslyckanden att det var lönlöst att slåss inne i staden. I stället började man lägga staden i ruiner med artilleri och luftbombningar. Mönstret återupprepade sig igen. Tjetjenerna retirerade upp i bergen och striderna fortsatte. De sista stora slagen avslutade det reguljära kriget år 2000, men med gerillakrigföring parade med brutala terrorattentat fortsatte det tjetjenska motståndet. De mest kända terrordåden ägde rum i Moskva och Beslan 2004.

Detta är en repris.

Bild: Det tjetjenska regeringssätet i Grosnyj förstört under kriget. Foto: Mikhail Evstafiev. Some rights reserved.

Lyssna också på Ukrainakriget 2022 – när historien vänder.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Putins brutala krig i Tjetjenien

Den 24 februari 2025 har Ukrainakriget pågått i tre år. Antalet stupade och skadade soldater räknas i hundratusentals. Antalet offer är i dagsläget inte fullt känt. Till detta kan läggas civila döda i tusentals, krigsbrott och materiell förstörelse. Rapporter från slagfältet vittnar om ett brutalt utnötningskrig.

I detta tillbakablickande avsnitt om Ukrainakriget efter tre år försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved reda ut vad som hänt och vad vi kan förvänta oss ligger i framtiden. Mycket är osäkert när det gäller Rysslands agerande och västmakternas stöd. Att försöka förutsäga utvecklingen förefaller omöjligt.

Det krig som förs i Ukraina är både modernt och gammeldags till sin natur. Drönare och nya långdistansmissiler har gett nya dimensioner, samtidigt som artilleri och minor utgör de stora hindren för att nå ett genombrott för båda sidor i kriget. Gemensamt för den ukrainska och den ryska krigföringen är oförmågan att överta luftherraväldet. Det tillsammans med uppenbara brister i ledningen av större förband minskar möjligheten att bryta dödläget. Kriget förs längs en lång front som mindre sammanstötningar mellan grupper, plutoner och kompanier. Drönarna plågar soldaterna i sina skyttegravslinjer och stora drönare tillsammans med långdistansmissiler tvingar stridsfordonen att gruppera allt längre från fronten. Kriget förs på ett sätt som för tankarna tillbaka till västfronten under första världskriget.

På strategisk nivå är frågetecknen många. Maktskiftet i Vita huset ställer frågan om USA under Trump kommer att minska eller förändra sitt stöd till Ukraina. Frågan är också hur de västeuropeiska staterna, främst Storbritannien, Tyskland och Frankrike, ser på sitt stöd i framtiden. Kommer Ukraina tvingas att acceptera en orättfärdig fred för att få slut på ett krig som sakta nöter ner den nya unga demokratin?

Bild: Monument över Ukrainas fallna försvarare som dödades i rysk-ukrainska kriget år 2022: Grekiska utrikesministeriet. Wikipedia. CC BY-SA 2.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ukrainakriget tre år: drönare, missiler & utnötning

Waffen-SS var SS-statens militära gren som, från att ha varit en mindre styrka fungerande som livvakter åt Adolf Hitler i början av 1930-talet, vid slutet av andra världskriget hade vuxit till ett stort antal fältdivisioner med närmare 800 000 soldater.

Även om Waffen-SS aldrig utgjorde mer än 10 procent av den tyska krigsmakten under andra världskriget har organisationen ändå tilldragit sig stor uppmärksamhet. Vad Waffen-SS egentligen var är inte helt enkelt att reda ut. Bilden av ett elitförband bestående av ariska män, uppfyllda av nazistisk ideologi, är missvisande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med det på många sätt svåra ämnet om SS-statens militära gren, Waffen-SS. Svårigheten ligger i de många krigsbrott och massmord som soldater från Waffen-SS gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. För många är Waffen-SS synonymt med ondska.

Inom Nazityskland byggde Heinrich Himmler upp ett parallellsamhälle av vad han menade skulle vara en arisk elit. SS, en förkortning av Schutzstaffel, var inledningsvis ingenting annat än en samling män som skulle skydda den nazistiska organisationen och dess ledare, Adolf Hitler. Så småningom byggdes organisationen ut och fick en egen underrättelseverksamhet samt en egen vapengren, Waffen-SS. Till organisationen hörde även koncentrationslägren. SS blev på allvar den mäktigaste organisationen efter att SA tvingats till underkastelse 1934, efter en intern maktkamp inom naziströrelsen. SS organiserade och ledde Förintelsen.

Waffen-SS växte avsevärt under kriget, och några av de bäst utrustade och slagkraftigaste förbanden i den tyska krigsmakten var SS-pansardivisionerna. Dock kantades deras krigföring av ständiga krigsbrott på i stort sett alla fronter där de sattes in. Andelen frivilliga och tvångsrekryterade inom Waffen-SS ökade, och vid krigets slut var ungefär 50 % av dess manskap icke-tyskar, rekryterade från Europas alla hörn – inklusive de nordiska länderna.

Bild: SS-Brigadeführer Jürgen Stroop (i mitten) ser på medan bostadskvarter brinner under kampen mot det judiska upproret i Warszawas getto. Wikipedia. Public Domain.

Lyssna också på Heinrich Himmlers planer för Sverige.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Waffen-SS: elitförband, krigsbrott & folkmord

Kuwaitkriget åren 1990-91 har blivit en ikonisk konflikt under 1900-talet. Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar.

Det var under Kuwaitkriget som världen fick lära känna stealthbombare, precisionsbombning och LGB:s (Laser guided bombs) och infraröd teknik. De irakiska soldaterna på sin sida, fick också förstå att krigets nya tekniker hade sprungit ifrån dem rejält, med stora förluster som följd. Var Kuwaitkriget tidpunkten när västmakternas militära förmågor stod på sin zenit?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Kuwaitkriget, eller som det ibland kallas: Operation Desert Storm.

Kuwaitkriget har skrivits in i historieböckerna som en upptakt till det som skulle bli Irakkriget 2003, men även innan 9/11 satte den bollen i rullning, hade Kuwaitkriget blivit ikonisk för sin tid.

Upptakten till Kuwaitkriget är omstridd, men har sitt ursprung i den Irakiske diktatorn och ledaren för Baathpartiet, Saddam Husseins imperialistiska ambitioner och oljepolitik. Efter ett misslyckat och blodigt krig mot Iran 1980-1988, hade den Irakiska staten svåra problem med sina statsfinanser. Konflikten hade också lett till ett stort tapp i oljepriserna som Kuwait, ett av världens mest oljerika länder, inte ville bidra till att öka. Kuwait överproducerade olja vilket höll priserna nere. Eftersom den irakiska ekonomin var helt beroende av intäkterna från oljan, tog Saddam Hussein Kuwaits agerande som förevändning för en invasion under 1990. På mindre än två dagar genomförde Saddam Hussein ockupationen, mer eller mindre helt utan motstånd.

Reaktionen från väst blev hård med fördömanden och ekonomiska sanktioner. Under lång tid hade USA:s och Storbritanniens relationer med Irak och Saddam Hussein försämrats och invasionen av Kuwait blev till droppen som fick bägaren att rinna över. Från att ha aktivt stött Baathpartiet under kalla kriget fick man nu nog. Under sex månader genomfördes en enorm uppladdning av militära resurser i områdena runt Persiska viken. Saudiarabiens flygfält blev centrala utgångspunkter och under januari 1991 kunde operation Desert Storm igångsättas.

Operation Desert storm har gått till historien som en av de mest effektiva militära operationerna någonsin. Med en kombinerad luft, havs och landstyrka rykte koalitionen fram och föste de Irakiska trupperna framför sig. Färre soldater dog på koalitionssidan än vad beräknas vara normalt under övningar. I luften dominerade amerikanska flyg fullständigt med hjälp av F117 ”Nighthawk” och LGB:s. Trots att irakierna hade utvecklat ett relativt sofistikerat luftvärnssystem blev de utslagna inom loppet av några timmar. Trots dessa framgångar blev dock operationen en pyrrhusseger. De vann striden, men förlorade kriget. Varför?

Bild: Brittiska Challenger 1-stridsvagnar under det första Gulfkriget. Den brittiska Challenger-stridsvagnen var den mest effektiva stridsvagnen under Gulfkriget och led inga förluster samtidigt som den förstörde cirka 300 irakiska stridsvagnar under stridsoperationer. Wikipedia.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kuwaitkriget – Västmakternas militära toppnotering

Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.

Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.

I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.

Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.

För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.

I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.

Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.

Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.

Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.

Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.

Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Okinawa blev slutet på japanska imperiedrömmar - Stillahavskriget del 2

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.

Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.

Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?

Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?

Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.

Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands War är en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.

Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det oväntade Falklandskriget år 1982 (nymixad repris)

Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.

Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.

I detta avsnittet av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.

Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.

Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?

Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.

I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?

Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kampen om tungvattnet

Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Garden som luftlandsättningsoperationen kallades. Market var luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.

Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.

Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.

Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Arnhem 1944 – en bro för mycket

Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.

Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.

Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.

Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.

Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Waffen-SS: elitförband, krigsbrott & folkmord

Lyssna när som helst, var som helst

Andra podcasts som du kanske gillar...