app_store_button

google_play_button

DK - Details page - Device banner - 894x1036

Nyd den ubegrænsede adgang til tusindvis af spændende e- og lydbøger - helt gratis

Lyt når som helst, hvor som helst 

Historiska Media | Acast

Historia Nu är podcasten om människor och händelser som förändrade världen. Programledare är Urban Lindstedt, journalist och en stor historienörd. Varje onsdag släpper vi nya avsnitt, där Urban samtalar med kunniga och intressanta gäster. Det handlar om allt från bödlar på 1600-talet till brittiska imperiets uppgång och fall. Det blir djupdykningar i myterna kring vikingar eller kalla krigets värsta spionaffärer. Spännande historier om soldater som offrat sina liv, eller makthavare som fattat hisnande beslut. Det är lärorikt, dramatiskt och aldrig tråkigt. 

Historia Nu – vi gör historien levande!

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historia.nu med Urban Lindstedt

Lars “Lasse‑Maja” Larsson Molin (1785-1845) var en tjuv som i början av 1800-talet blev mycket berömd på grund av sitt modus operandi att klä sig i kvinnokläder. Efter att fällts för stöld i domstol vid tre tillfällen dömdes han till att bli fästningsfånge på livstid.

Lasse-Maja var en återfallsförbrytare som stal och bände på könsgränserna med gott humör. Han blev ännu mer berömd i samtiden och fram till våra dagar genom sin något förljugna självbiografi Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser (1833) som sedan dess varit tryck fram till idag.

I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lasse Ericson Wolke, professor emeritus i historia vid Försvarshögskolan och författare till boken Lasse-Maja : stortjuven som blev författare och legend (Carlssons förlag).

Lars Larsson Molin, född den 5 oktober 1785 i byn Djupdalen i Ramsbergs socken i Västmanland, växte upp i fattiga förhållanden. Hans far var skräddare, modern hette Stina Olsdotter och hade släktskap till bergsmanstraditioner. Familjens ekonomi försämrades, och Lars såg tidigt hur svårt det var att upprätthålla en stabil försörjning.

I tonåren visar han tecken på både skämtsam läggning och en ovilja att arbeta, och han börjar begå mindre stölder. Redan 1802 hade han sin första stölddom. Efter att ha flyttat till Stockholm omkring 1804 intensifierades hans stöldturnéer, särskilt i det så kallade triangeln Stockholm–Örebro–Västerås. Han kom att beskrivas som stortjuv, men ofta handlade stölderna om varor av ringa värde som mat och kläder.

 Han blev känd för att kombinera listiga kupper med utklädnad, och särskilt förklädnad i kvinnokläder. Att han antog namnet “Lasse‑Maja” sägs ha sin grund i att han, under en period med sin älskade Maja, iklädde sig hennes kläder — och hon ska ha utropat att han såg bra ut i dem. I hans egen självbiografi framstår klädbytet dels som ett verktyg — att kamouflera sig, minska misstankar och få tillträde — dels som en del av hans identitet och lust att röra sig mellan genusgränser. Under årens lopp påstår senare källor att han genomförde omkring hundra stölder, vilket ofta citeras som symboliskt för hans omfattande verksamhet.

I september 1813 greps Lasse‑Maja, efter utredning av kyrkstölden och en lång serie stöldanklagelser. Svea hovrätt dömde honom till livstids straffarbete, och han sändes till Carlstens fästning på Marstrand.

I denna period i Sverige var rättssystemet hårt och straffmässigt rigoröst. Brott mot kyrkonormer – såsom stöld av kyrkogods – betraktades som särskilt allvarliga och bestraffades strängare än vanlig stöld. Livstids straffarbete vid fästning var ett sätt att isolera och disciplinera dömda. Men viktigt att notera: “livstidsdom” betydde inte nödvändigtvis fängelse till döden — benådning var möjlig, beroende på uppförande eller kontakter.

Fästningsfängelser som Carlstens fästning var avsedda att vara isolerande, men undantag fanns för fångar med särskilt gott uppförande eller särskilda roller. I Lasse‑Majas fall gav köksansvar och socialt gods hans liv i fängelset mer rymd än för många andra.

Han skötte köksarbete i fängelset och blev uppskattad för sina matlagningsfärdigheter, vilket gav honom förbättrade villkor. Han tog emot besök och berättade sina äventyr — han utvecklades till en kuriositet och attraktion för besökare.

Hans dråpliga självbiografi publicerades redan 1833: Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas … besynnerliga öden och lefnadhändelser. Och har funnits i tryck sedan dess. Det är mycket som inte stämmer med verkligheten i biografin, men den är trots detta intressant då den skildrar en fattig människa liv, dessutom en människa som rör sig mellan genusgränserna.

Bild: Lasse-Maja. Okänd konstnär. Wikipedia, Public Domain

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler. Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lasse‑Maja: tjuven i kvinnokläder

Klubbekriget i Finland åren 1596-97 är ett av de största bondeupproret i nordisk historia. I ett land med bara 25 000 gårdar dödades minst 2500 bönder, enligt historikern Heikki Ylikangas. Dessutom svalt många bönder ihjäl efter att deras gårdar grundligt plundrats som straff för upproret.

 

I slutet på 1500-talet var den östra rikshalvan av Sverige präglat av kriget mot Ryssland som pågått i 25 år. Här gick den starkes rätt gick före lagen. Ofta var de egna truppernas övergrepp mot befolkningen mer omfattande än fiendernas härjningståg.

 

I denna repris av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt som är professor i historia vid Umeå universitet. Han har bland annat skrivit Finlands svenska historia.

 

Klubbekrigets utlösande faktor var att bönderna i Österbotten tvingades att underhålla trupper i strid mot tidigare förordningar, men bör ses i ett sammanhang där högt skatteuttag tillsammans med olagliga uttag och regelrätt plundring gjorde livet outhärdligt för bönderna.

 

Namnet Klubbekriget kom från att bönderna delvis var beväpnade med stora klubbor som faktiskt var det bästa vapnet mot bepansrade ryttare.

 

Finland som styrdes av den kungatrogne Klas Flemming, var i kölvattnet på det nordiska 25-årskriget mot Ryssland, präglat av laglöshet där adel, ämbetsmän och rusthållare inte bara hänsynslöst drev in höga skatter utan drev in mer än vad lagen krävde med falska mått och regelrätta rån av redan utfattiga bönder.

 

Upproret, som spred sig från Österbotten år 1596, hade föregåtts av en rad oroligheter i Österbottens svenskbygder och i Rautalampi storsocken som slagits ned utan misskund.

 

Klubbekriget utspelade sig mot en politisk bakgrund där Hertig Karl integrerade om kungamakten mot sin egen brorson kung Sigismund. Finlands ståthållare Klas Flemming höll Finland i ett järnbrepp och var trogen kung Sigismund.

 

I november 1596 kom det till oroligheter vid Storkyro kyrka, varefter bönderna uppdelade på tre avdelningar ryckte mot söder. Till upprorsstyrkorna slöt sig bönder från norra Tavastland och Savolax. Huvudstyrkan, anförd av storbonden Jaakko Ilkka, led nederlag vid Nokia gård 31/12, medan andra drabbningar, som även slutade med knektarnas seger, stod vid Padasjoki kyrka i Tavastland och S:t Michels prästgård i Savolax.

 

 

Bild: Den brända byn, konstnären Albert Edelfelts skildring av klubbekriget.

 

Litteratur: Klubbekriget : det blodiga bondekriget i Finland 1596-97 av Ylikangas, Heikki

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Klubbekriget - när Finlands bönder fått nog

Attacken mot det rika klostret Lindisfarne i Northumbria den 8 juni år 793 räknas som starten för vikingarnas kolonisering av England. Med tiden kom nordborna att kontrollera nästa hela norra och östra England – något som dagens ortsnamn avslöjar. Den första kända raiden skedde redan år 787 när vikingar från Norge landade vid ön Portland utanför Wessexs södra kust.

Många européer ägnade sig åt att plundra grannfolk, men vikingarnas attacker skiljde sig i fråga om intensitet och omfattning. Den lärde Alcuin, från Northumbria som var verksam i Karl den stores hov skrev:

 

“Never before has such terror appeared in Britain as we have now suffered from a pagan race ... The heathens poured out the blood of saints around the altar, and trampled on the bodies of saints in the temple of God, like dung in the streets.[43]”

Det fanns flera orsaker till att nordborna sökte sig bortom Norden. Befolkningstillväxt i Norden och de tekniskt överlägsna vikingaskeppen fick nordborna att söka sig till den brittiska ön i jakt på rikedomar, handel och land. De mötte ett land splittrat mellan otal små kungadömen som hade svårt att försvara sig mot de hänsynslösa hedningarna.

Det första vittnesbördet från England finns i Anglosaxiska krönikan från 876, då ”Halvdan delade ut northumbrernas land och man började plöja och försörja sig”. Vikingarna erövrade och bosatte sig i norra och mellersta England. York blev vikingastaden framför andra.

År 878 besegrade Alfred den store av Wessex vikingarna, men nästa erövringsvåg kom runt år 980 och år 1013 erövrade den danske kungen Sven Tveskägg England. Hans son Knut styrde sedan över England, Danmark och slutligen även Norge. Men efter Knuts död år 1035 föll riket samman, men Knuts söner fortsatte att styra England till 1042.

I reprisen av det 37 avsnittet av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han har bland annat skrivit Englands historia i två band.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarnas erövring av England

Den 1 februari 1713 stormade tusentals osmanska och tatariska soldater ett svenskt läger i det som idag är Transnistrien. Mitt i stridens centrum stod en sotig och blodig Karl XII, beväpnad och omgiven av en liten skara karoliner i desperat kamp mot övermakten.

Kalabaliken i Bender under det stora nordiska kriget började som en diplomatisk kris, utvecklades till en våldsam konfrontation – och myntade ett nytt svenskt ord: kalabalik. Vad som skulle ha varit en kontrollerad eskort hem för den svenske kungen, förvandlades till en katastrof för både svenskarna och deras värdar. Kalabaliken i Bender formade bilden av Karl XII som en envist okuvlig monark – i Osmanska riket kallad Demirbaş, ”Järnhuvudet”.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som är aktuell med boken Kalabaliken i Bender. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Efter kapitulationen vid Perevolotjna flydde Karl XII tillsammans med en liten svensk här och ett antal kosacker till Osmanska riket. I utkanten av staden Bender vid Dnjestrfloden beviljades han asyl av sultan Ahmed III och slog sig ned i vad som kom att kallas Karlopolis – en slags svensk koloni i byn Varnitsa.

Trots exilens till synes säkra förhållanden blev Karl snabbt ett politiskt problem för osmanerna. Istället för att återvända till Sverige eller sluta fred, pressade han sultanen att gå i krig mot Ryssland. Under flera år försökte han övertyga Osmanska riket om att inleda ett gemensamt anfall mot tsar Peter I, tillsammans med Sverige och Krimkhanatet. Medan kungen väntade, växte frustrationen i Konstantinopel – både över kostnaderna för hans uppehälle och hans envisa diplomatiska agerande.

Karl XII:s vägran att återvända hem, i kombination med hans aggressiva krav på militärt stöd, gjorde honom till en belastning för sultanen. När han inte accepterade erbjudandet om eskort hem – av rädsla för att bli utlämnad till sina fiender – fattade den osmanska ledningen beslutet att använda tvång. Seraskern i Bender fick order: kungen skulle gripas, men inte dödas.

Karl, som fått kännedom om planerna, vägrade ge efter. Han lät befästa sitt läger och förberedde sitt lilla följe – omkring 1 000 karoliner – på strid. Hans trotsiga svar till sultanen var karaktäristiskt: om de inte gav sig av, skulle han "sveda eller skära skägget av dem". Situationen var laddad till bristningsgränsen.

På morgonen den 1 februari 1713 inledde den osmanska styrkan sitt angrepp. Uppemot 10 000 turkiska och tatariska soldater omringade det svenska lägret och genomförde ett våldsamt stormanfall. Vad som var tänkt som en disciplinerad insats förvandlades snabbt till ett tumultartat slagfält.

Karolinerna försvarade sig tappert från sina provisoriska befästningar, men var både numerärt och materiellt underlägsna. Inne i kungshuset försvarade sig Karl XII personligen, beväpnad, sotig och blodig. När han till slut omringades och tillfångatogs, fördes han till seraskerns residens. Trots sin fångenskap vägrade han visa underkastelse och lär ha yttrat det hånfulla ”Bravo! Bravo!” när han erbjöds en plats på en divan.

Bild: Karl XII förs bort som fånge till Bender efter kalabaliken, med det brinnande kungshuset i bakgrunden. Målningen skildrar dramatiska slutscener ur Kalabaliken i Bender 1713, där den svenske kungen tvingades kapitulera efter flera års exil i Osmanska riket.

Musik: Björneborgarnas marsch med Muntre musikanter, Internet Archive, Public Domain

Målning av Allan Egnell (1884–1960), olja på pannå, 29×52 cm. Källa: Metropol Auktioner. Licens: CC BY-SA 4.0.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl XII:s blodiga trots mot Osmanska riket (premium teaser)

Under Ulrika Eleonora d.y korta tid som drottning år 1719-20 nyadlade hon 182 familjer och upphöjde 48 adelsmän till friherrar och 15 friherrar till grevar. Det var också under Ulrika Eleonoras korta regim som det kungliga enväldet avskaffades och frihetstiden tog vid.

I avsnitt 68 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Joakim Scherp om massadlingen under Ulrika Eleonara d.y. korta regim. Joakim Scherp är tillsammans med Charlotta Forss aktuell med boken Ulrika Eleonora – makten och den nya adeln 1719-1720.

Ulrika Eleonora d.y hade en nära relation med sin bror Karl XII, men det var ingen självklarhet att hon skulle ta över efter Karl XII:s död i Norge den 30 november 1718. Plågad av sorg efter en älskad bror tvingades hon i allra högsta grad engagera sig makten i en turbulent tid.

I maktkampen efter Karl XII:s död var det möjligt att avskaffa det kungliga enväldet. Vid riksdagen år 1719 avskaffades enväldet, och en ny regeringsform gav stor makt åt råd och riksdag. Detta markerades ännu kraftigare 1720, då Ulrika Eleonora, som efterträtt brodern Karl XII, överlät kronan till maken, Fredrik av Hessen-Kassel (Fredrik I). Denna period när riksdagen fick stor makt kom att kallas frihetstiden.

Men det mest bestående av Ulrika Eleonoras kort tid som regent var alla nya adelssläkter. Hon följde en tradition av nyadling som varit omfattande både under drottning Kristina och Ulrika Eleonoras far Karl XI. Skillnaden mellan Ulrika Elenora och tidigare regenter var att hon adlade så många under bara ett års tid.

De många krigen samt den allt mer omfattande statliga byråkratin krävde nya adelsmän för att fylla behoven av officerare och ämbetsmän. Nyadling var också ett sätt att skaffa sig lojala män i regering samt ståndsriksdagen.

Men svensk statsapparat var präglad av meritokrati och söner till grevar kunde få sig omsprungna av karriärssugna ofrälsemän som i klättringen mot toppen fick ett adelskap på vägen.

Bildtext: Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719, målad av Johan Henrik Schildt. Kröningen markerade början på hennes korta, men betydelsefulla regeringstid i en tid av politisk omvälvning i Sverige. Källa: Johan Henrik Schildt – Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka (1719), Museumslandschaft Hessen Kassel. Public domain.

Musik: Gloria In D Major (Rv 589) – Qui Sedes Ad Dexteram Patris (Allegro), Soundblocks Audio

Bild Fredrik I, 1676-1751, konung av Sverige och hans gemål Ulrika Eleonora d.y., 1688-1741, drottning av Sverige, Konstnär: Georg Engelhard Schröder

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Ulrika Eleeonora massadlade

När det brittiska imperiet var som störst år 1920 sträckte det sig över alla världens kontinenter och omfattade nästan en fjärdedel av jordens yta. Det var ett system av kolonier, protektorat och territorier som i storlek bara har överträffats av Mongolväldet.

Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.

I reprisen av avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.

Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.

Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.

Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.

De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.

Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.

Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.

Bildtext: Robert Clive möter Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757, i en målning av Francis Hayman från cirka 1760. Denna seger markerade början på Ostindiska kompaniets dominans i Indien, både militärt och kommersiellt.

Källa: Francis Hayman – Lord Clive meeting with Mir Jafar after the Battle of Plassey (1760), Sterling Times, National Portrait Gallery. Public domain, fri från kända upphovsrättsliga begränsningar enligt Wikimedia Foundation.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Brittiska imperiets uppgång och fall

Danmark och Sverige var rivaler som under århundraden kämpade om herraväldet i Norden. Skånska kriget bröt ut i september 1675, när Danmark tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Den danska ambitionen var att återerövra Skåne, Blekinge och Halland – landskap som förlorats till Sverige vid freden i Roskilde 1658.

Den 4 december 1676 utkämpades det blodigaste slaget i Sveriges historia – slaget vid Lund. Hälften av de stridande stupade, och landskapen härjades svårt. Kriget präglades av möten mellan reguljära arméer, friskyttar och snapphanar i både regelrätta slag och gerillakrigföring. De största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.

I reprisen av avsnitt 67 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmö museer och Stadsarkivet, samt författare till två böcker om Skånska kriget.

En särskilt uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som stred både i militärt organiserade friskyttekompanier och i små fristående grupper. Svenskarna försökte med både amnestier och drakoniska straff bekämpa snapphanerörelsen, vars betydelse avtog markant mot krigets slut.

Det avgörande för krigets utgång var dock inte de svenska militära framgångarna i Skåne, utan den förändrade maktbalansen i Europa. Det dansk-svenska kriget utgjorde en del av ett större europeiskt krig mellan Frankrike – Sveriges allierade – och en koalition bestående av Nederländerna, Spanien, den tysk-romerske kejsaren samt bland andra Brandenburg och Danmark. I augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta fiender, vilket isolerade Danmark och Brandenburg. Danmark tvingades därefter sluta fred utan några vinster. Freden undertecknades i Fontainebleau och därefter i Lund, där även ett svensk-danskt förbund etablerades 1679. Därmed avgjordes Skånes framtid – som en del av Sverige.

Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Skånska kriget – när Danmark försökte återta Skåne

Birger Jarl (1210–1266) blev aldrig kung, men är ändå en av de mest inflytelserika gestalterna i svensk historia. Hans väg till makten var blodig, men hans insatser kom att lägga grunden för det medeltida svenska riket. Han skapade ett rättssamhälle, etablerade rikets överhöghet över lokala stormän, byggde borgar och anlade städer – däribland Stockholm.

Birger Magnusson, som tillhörde den mäktiga Bjälboätten, var en skicklig maktspelare. Genom att eliminera sina konkurrenter kunde han konsolidera makten och inleda det som i praktiken blev Sveriges statsbildning. Två av hans söner blev sedermera kungar: Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås.

I avsnitt 57 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Harrison har författat ett femtiotal böcker, både vetenskapliga och populärhistoriska, och är en av Sveriges mest framstående historiker.

Birger Jarl föddes i en tid då Sverige inte var en enhetlig stat, utan ett rike där lokala stormän styrde sina områden med stor självständighet. Han gifte sig med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte, vilket stärkte hans politiska position. När kungen avled utsåg Birger sin egen son Valdemar till ny kung, och efter denne följde sonen Magnus Ladulås.

Före Birger Jarls tid kunde stormän och biskopar agera mer eller mindre oberoende av centralmakten. Birger lyckades bryta detta mönster genom att etablera statsmaktens auktoritet över hela riket. Han genomdrev rikstäckande lagar om hemfrid, kvinnofrid och tingsfrid – grundläggande beståndsdelar i ett rättssamhälle.

Han anlade också många av Sveriges äldre städer och grundade Stockholm. Genom att uppföra borgar med stark militärstrategisk betydelse skapade han ett försvarssystem som kom att vara i flera århundraden.

Bild: Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.

Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Med svärd och lag: Birger Jarl och rikets födelse

År 73 f.Kr. flydde en grupp gladiatorer från en träningsskola i Capua i södra Italien och inledde antikens största slavuppror. Under ledning av den thrakiske gladiatorn Spartacus växte upproret snabbt till en väpnad rörelse som utmanade den romerska republiken.

Spartacus har senare blivit en symbol för revolution och motstånd mot förtryck – men vad ville han egentligen uppnå? Och hur kunde slavar stå emot Roms oövervinnliga legioner i över två års tid?

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikforskaren Allan Klynne om Spartacus, slavupproret och den brutala verklighet som slaveriet innebar i Romarriket. Han har skrivit boken Spartacus och slavkriget som skakade Rom.

Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Spartacus föddes i Thrakien, i det som idag är Balkan. Enligt antika källor tjänstgjorde han som soldat i den romerska armén innan han förslavades – möjligen som desertör eller krigsfånge. Han såldes till en gladiatorskola i Capua, där han utbildades som murmillo, en tungt utrustad kämpe i arenans brutala skådespel.

Slaveriet i Romarriket var grymt och allomfattande. Miljontals människor levde som rättslösa egendomar, utnyttjade i jordbruket, gruvor, hushåll eller som underhållning i gladiatorspel. Deras liv värderades lågt, och brutalt våld upprätthöll systemet.

Romarrikets ekonomi och samhälle var i hög grad beroende av slavarbete. Slavar kunde vara födda in i systemet, tagna som krigsfångar eller dömda till slaveri för brott eller skulder. De arbetade på stora jordegendomar – latifundier – i gruvor och hushåll. Högt utbildade slavar kunde även fungera som lärare, läkare eller sekreterare åt sina herrar. Vissa slavar kunde dock friges genom manumissio, ofta efter lång och trogen tjänst, och därigenom erhålla vissa medborgerliga rättigheter som frigivna.

Sommaren 73 f.Kr. organiserade Spartacus tillsammans med ett 70-tal gladiatorer en flykt från träningsskolan i Capua. De dödade vakterna och tog sin tillflykt till berget Vesuvius. Där inleddes en av antikens mest oväntade revolter. Till en början betraktade den romerska senaten upproret som en lokal incident och skickade en mindre styrka under befäl av Gaius Claudius Glaber. Han belägrade rebellerna, men besegrades fullständigt när Spartacus ledde en överraskande attack från bergets baksida.

Allt fler slavar började ansluta sig till upproret. Inom kort hade Spartacus en rörelse bestående av tiotusentals män och kvinnor. Uppskattningarna varierar, men den växande armén omfattade sannolikt mellan 70 000 och 120 000 personer.

Under 72 f.Kr. besegrade Spartacus två romerska konsuler och deras legioner. Rebellerna kontrollerade städer som Nola och Thurii, organiserade sig militärt och försökte skapa någon form av samhällsstruktur. Trots dessa framgångar var målet oklart: avsåg Spartacus att marschera mot Rom, eller ville han enbart fly till frihet utanför rikets gränser?

Senaten insåg nu allvaret i situationen. Marcus Licinius Crassus, Roms rikaste man, fick uppdraget att krossa upproret. Han ledde åtta legioner och tillämpade skoningslösa metoder, däribland den fruktade decimeringen, för att upprätthålla disciplinen.

Bildtext: Spartacus död av Hermann Vogel, 1882. Målningen skildrar det dramatiska ögonblicket när Spartacus faller i den sista striden mot den romerska armén under ledning av Marcus Licinius Crassus. Källa: Hermann Vogel – AllPosters. Bildfil: Tod des Spartacus by Hermann Vogel.jpg. Public Domain.

Musik: Wandering In Ancient Ruins av Saowakhon Media, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spartacus – gladiatorn som hotade Rom

Det första korståget inleddes den 27 november 1095, då påven Urban II uppmanade de kristna att befria Heliga landet från muslimsk kontroll. Gensvaret blev entusiastiskt, och snart begav sig flera härar österut – inte bara mot Jerusalem, utan även mot områden i nuvarande Turkiet, Libyen och Egypten.

Även nordbor deltog i korstågen, men de nordiska korstågen kan ibland uppfattas som en förlängning av vikingarnas tidigare plundringståg – nu under kristen flagg.

Den norske kungen Sigurd Jorsalafare var den första europeiska monark som deltog i ett korståg till Heliga landet. Under åren 1108–1111 deltog han i ett större fälttåg, och enligt legenden förde han med sig ett relikskrin från Jerusalem med en flisa av Kristi kors, som han skänkte till staden Konghelle (nuvarande Kungälv). År 1123 ledde Sigurd även ett fälttåg mot de hedniska smålänningarna, kallat Kalmare ledung.

Korstågen var starkt sanktionerade av den katolska kyrkan, och deltagarna lovades syndernas förlåtelse. Idag räknar man med nio större korståg, där det främsta målet var att återta kontrollen över det Heliga landet. Resan till Jerusalem var både farlig och kostsam – korsfararna finansierade själva sina expeditioner, och många illa organiserade fälttåg nådde aldrig fram.

Vid mitten av 1100-talet vidgades begreppet korståg. Då började även krig mot kristenhetens fiender inom Europa betraktas som korståg. Det innebar att väpnade expeditioner kunde riktas mot hedniska folk kring Östersjön. Danska kungar och biskopar förde krig mot de hedniska slaviska venderna vid södra Östersjökusten. Kristna riddarordnar etablerade sig i Baltikum och kom att bli en betydande maktfaktor.

Många så kallade korståg var i praktiken plundringståg, och även ekonomiska och politiska intressen låg bakom dessa företag. Även ortodoxa kristna kom att betraktas som fiender, vilket ytterligare breddade definitionen av korståget.

I avsnitt 51 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Nordiska korståg, utgiven av Historiska Media.

Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Norden gick i krig i kristendomens namn

Att stiga ner i författaren Elin Wägners (1882-1949) universum av rösträttskamp, kvinnokamp, radikalpacifism och ekologiska tankar är en intressant relief till de stora händelserna under 1900-talets första halva. Elin Wägner sticker ut och är många gånger besvärlig, men hon är samtidigt en framgångsrik journalist och populär författare.

Första halvan av 1900-talet var en brytningstid när ideologier och rörelser bröts mot varandra samtidigt som två världskrig förödde världen. Det var under denna tid som journalisten och författaren Elin Wägner blev en tongivande röst i den svenska debatten.

I avsnitt 125 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren och journalisten Ulrika Knutson om Elin Wägner, en av 1900-talets tongivande gestalter.

Elin Wägner blev en portalfigur i kampen om kvinnlig rösträtt i början av 1900-talet. Hennes bok Pennskaftet kom att popularisera kampen om kvinnlig rösträtt. Ganska snart efter att allmän och lika rösträtt införts kom hon att kritisera hur demokratin fungerade.

Radikalpacifisten Elin Wägner hamnade i mycket impopulära ställningstaganden i skuggan av det aggressiva nazityskland. Demokratierna blev nazifierade i när de rustade för att stå emot Nazityskland och Sovjetunionen.

Elin Wägner är kanske mest intressant när hon kritiserar industrialismen och tidigt formulerar ekologiska tankar om glada grisar och närproducerat.

Foto: Sören Håkanlind

Musik: A sentimental gentleman from Georgia av Isham Jones And His Orchestra Star Dust från 1921

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Radikalpacifisten Elin Wägner mot tidsandan under två världskrig

Lyt når som helst, hvor som helst

Other podcasts you might like ...