Svenska bönder som ägde sin egen jord var en stark grupp i det gamla Sverige. Men de jordbrukare som arrenderade någon annans mark hade en helt annan sits med mycket tuffare villkor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ola Andersson föddes 1826 och var äldste son till dragonen Anders Rapp vid Skånska dragonregementet. Ola var en begåvad och ambitiös ung man som tog sig ur de fattiga förhållanden han växte upp under och kom att klättra så högt han kunde på samhällsstegen. Men gång på gång tog han stryk på grund av de tuffa och orättvisa arrendevillkor som gällde.

Ola blev också militär likt sin far och bytte då namn till Olof Andreas Widtfeldt. Men ganska snart kom Olof att syssla med jordbruk efter att ha gått på lantbruksskola. Han var erkänt duktig och fick 28 år gammal sitt första arrendekontrakt. Det var på prästgården i Gullarp nära Eslöv där han efter några år friar till en av prästens döttrar.

Torbjörn Malm som är släkt med Olof har följt det unga paret i arkivhandlingar och ser hur dom nappar på ett erbjudande från en av traktens stora landägare.

- Det stället låg i närheten av slottet Trollenäs i Skåne, berättar Torbjörn Malm. Friherre Trolle ville öppna upp en ny utgård under Trollenäs, Asmundtorps ängar. Här fick Olof möjligheten att som förste arrendator bygga upp ett lantbruk.

- Där fanns inga hus, varken boningshus eller uthus, berättar Torbjörn Malm som själv besökt området.

I arrendekontraktet stod det att Olof skulle uppföra byggnader enligt de ritningar som Trolle tillhandahöll. Men eftersom arrendet var 110 hektar skulle boningshuset bli 20 meter långt och ladugårdarna 60 meter långa med murade gråstensväggar.

Kontraktet som Olof fick var tufft. De första två åren behövde han inte betala något alls. Därefter skulle han betala mer och mer per tunnland för varje femårs period. Sen trappades summan upp från fyra, till fem, till sex, till tio och till tolv kronor per tunnland, berättar Torbjörn Malm.

- För att göra det här måste han skaffa mycket folk så han lånade en hel del pengar. Och man kan säga att höjdpunkten i hans karriär var några år senare, år 1866, då Olof var med och startade Sparbanken i Eslöv. Olof ansågs vara en av ortens stormän och fick förtroendet att vara en av bankens huvudmän i 20 år, berättar Torbjörn Malm.

Men från att ha gått ganska brant uppåt i karriären kom en vändpunkt. Olof upptäckte att kontraktet han hade tecknat var alldeles för tufft, och till slut blev det ohållbart för Olof och hans familj att bo kvar. Det blev konkursauktion efter 15 års slit på gården och hela familjen blev ställda på bar backe. Nu gällde det att hitta ett nytt ställe att arrendera.

- Det fanns ett officersboställe i Åraslöv öster om Vinslöv som var ledigt och som Olof kunde arrendera under två år. Efter det skulle en ny auktion utlysas. Olof flyttar dit med hustru och de åtta barn som fötts på Asmundtorps gård.

När det sen blev ny auktion 1875 förlorade Olof auktionen.

- Det blev det andra arrendet han förlorade, berättar Torbjörn Malm.

Men nu fanns ett annat officersboställe som tillhörde skånska husarregementet och låg i Hörja, nordväst om Hässleholm. Det arrendet hade varit utlyst ett tag men inte fått in några anbud. Olof läste igenom auktionskungörelsen som visade hur mycket åker och ängsmark som fanns tillgängligt. Utifrån dom uppgifterna räknade Olof ut att det borde gå att få lönsamhet på stället och lämnade ett anbud. Men Olof hade inte besökt Hörja och granskat markerna.

- Anledningen till det var mitt i vintern och i och med att det låg snö på marken var det svårt att bedöma bördigheten, berättar Torbjörn Malm.

Ganska snart upptäckte Olof att arrendet inte höll måttet. I hans beräkningar som var gjorda utifrån tidigare erfarenheter tyckte han sig se att de borde kunna bärga 150 lass hö. Men när han sen insåg att det inte skulle bli mer än 18 till 20 lass, vilket var alldeles för lite för att föda kreaturen, förstod Olof att han skulle gå i konkurs.

- Men det här var inte nog, berättar Torbjörn Malm. Familjen drabbades av ytterligare en tragedi när hustrun Lovisa dog och lämnade Olof ensam med deras åtta barn.

Sorgen över att ha förlorat sin livskamrat syns tydligt i de få ord som Olof omsorgsfullt skrivit på insidan av pärmen till hans Bibel.

Min innerligt älskade Kära Hustru Luisa Catharina född Berg Ingick genom en Stilla död i den Ewiga roligheten Den 11 mars 1877 Kl 9 på eftermiddagen 43 år 7 månader och 8 dagar gammal djupt sörjd Saknad af mig och 8 barn, Fader, Syskon och Wänner.

Herren gaf och Herren tog wälsignat Ware Herrens namn. Saliga äro de som i honom dö.

Hörja Boställe 1877 O A Widtfeldt

Olof såg dystert på framtidsutsikterna och vände sig till myndigheterna för att få arrendet nedsatt, berättar Torbjörn Malm.

- Det första som hände var att landshövdingen genom Hushållningssällskapet i Kristianstad Län utsåg besiktningsmän som åkte till Hörja för att mäta upp stället och granska dess bördighet.

Besiktningsmännen konstaterade att det inte var möjligt att driva gården lönsamt med så hög arrendekostnad, och ansåg att arrendet borde nedsättas till mindre än hälften.

- Visserligen var arealerna någorlunda korrekt angivna, men ängsmarken var grovt överskattad eftersom det mesta var ljunghed.

Nästa instans, landshövdingen Trolle-Wachtmeister i Kristianstad, höll med besiktningsmännen i Hushållningssällskapet. Och så gick ärendet vidare till Kammarkollegiet som också dom höll med.

Då sökanden på grund av vilseledande uppgifter som vid utarrenderingen lämnats om bostället, synes det finnas skäliga anspråk att bliva fri från arrendet. Kunglig Maj:t vill i enlighet med kammarkollegii hemställan härmed förslå Riksdagen att medgiva, att arrendet för bostället för återstående år av nu löpande arrendetid må utgöras med 600 kronor.

Oscar II

Här verkade det ju vara klart. Alla, från Hushållningssällskapet och landshövdingen till Kunglig Maj:t håller med om att arrendet var alldeles för tufft. Men det blev allt annat än enkelt för Olof.

Kungen och regeringen skickade ärendet vidare till Riksdagen som i sin tur menade att detta skulle avgöras i domstol och så släppte de ärendet som en het potatis till Häradsrätten.

Olov tvingades nu stämma motparten som var husarregementet och med det blev landshövdingen som tidigare hållit med Olof, hans motpart.

I Häradsrätten vänder hela frågan.

De hävdade då att Olof Widtfeldt borde ha efterlyst alla papper som fanns tillgängliga innan han skrev under. Dessutom tyckte de att Olof borde ha åkt till Hörja mitt i vintern och grävt i den frusna jorden för att se hur bördig marken var, berättar Torbjörn Malm.

Till slut förlorade Olof även i Häradsrätten.

- Men han var inte nöjd med detta utan överklagade till Hovrätten och förlorade även där. Då gick han vidare till Högsta Domstolen och förlorade igen.

- Då fanns det ingen annan utväg än att begära sig själv i konkurs, berättar Torbjörn Malm.

Det här blir Olofs andra konkurs och det är tredje gången han tvingas lämna ett arrendeställe. Men nu har Olof ingen ork kvar. Familjens tillhörigheter säljs på auktion och Olof han hamnar till slut i en djup depression.

- Men när Olofs näst äldste son Helmer avslutar sitt kontrakt som artillerist övertalar han familjen att emigrera till Amerika.

Hela familjen emigrerar och de hoppas på att komma till ett svenskt settlement i Nebraska. Men de kommer för sent. All jord är redan tingad. Olof och hans barn sökte sig vidare till ett annat området, ett irländskt settlement som hette O´Neill, och där slog de sig ned.

- De närmaste åren lyckades Olof och hans äldste son bygga upp en vacker lantgård. De odlade upp bördig mark och kom att klara sig väl i det nya landet.

Olof kom aldrig hem till Sverige igen. Han dog 1911 vid 85 års ålder efter att ha ridit in till stan i vinterstorm.

Olof var Torbjörn Malms farfars fars morbror och idag har Torbjörn kontakt med flera av Olofs ättlingar i USA.

Sveriges arrendatorer hade sämst villkor i hela Europa

Olofs svåra tillvaro som arrendator berodde på att det, när han levde, egentligen inte fanns några lagar och regler som satte gränser för hur arrenden skulle se ut. Det berättar Mats Olsson som är professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet och som studerat arrenden bakåt i tiden. Han känner till Olofs historia, som han menar är osedvanlig olycklig.

- Han hade otur eftersom han förlorade tre olika arrendekontrakt under 1800-talet. Det ser ut som att hans liv slås i spillror. Men förhållandena för arrendatorer var svåra vid den här tiden, för det fanns ingenting som reglerade deras rättigheter. Det enda som fanns var det som stod i kontraktet med jordägaren, resten var godtycke, kommenterar han.

Möjligheten att arrendera, och bruka någon annans jord har funnits väldigt länge – däremot är begreppet arrendator ganska nytt.

- Om man med arrende menar riktiga fungerande kontrakt mellan två likvärdiga parter så är det en ganska sen konstruktion som i praktiken uppstår först i slutet av 1800-talet. Innan dess, från 11-1200 talet redan, fanns det mer feodala arrenden då arrendatorn var underordnad jordägaren. Arrendatorerna kallades då landbor, och de kunde lyda under kronan eller adeln.

- De som lydde under adeln kallades senare för frälsebönder och kom att leva under fruktansvärt otrygga förhållanden, säger Mats Olsson.

- Det är först under 1700-talet som vi finner skrivna kontrakt, och de kan ha formuleringar som handlar om att landbon ska tillträda vid en viss tid, han skulle utföra dagsverken på adelsmannens huvudgård ”…när jag kallar”, och i övrigt visa ”…lydighet inför herrskapet.”

Först från 1800-talets mitt började kontrakten reglera hur många dagsverken som arrendatorn skulle göra och hur länge kontraktet skulle gälla, men fortfarande var alltsammans bara en fråga om vad jordägaren och arrendatorn kom överens om. Det fanns ingen juridik, inga lagar, som stadgade hur förhållandet mellan de två parterna skulle vara.

- Den lagliga regleringen låter vänta på sig till 1900-talet säger Mats Olsson. Det enda som fanns reglerat var det som kallas ”Laga Fardag” och det var den 15 mars året efter man blev uppsagd. Blev man uppsagd var det datumet då man måste ha flyttat. I det svenska samhället, som var reglerat i varje liten detalj, så var alltså det mest grundläggande av allt, alltså frågan om hur jorden skulle brukas, inte omfattat av andra regler än dem som handlade om själva äganderätten. Mats Olsson tror att det kan bero på att de svenska självägande bönderna var så starka. Sverige är ett särfall när det gäller arrendatorernas svaga ställning, menar han.

- Alla länder i Europa som har haft godssystem och arrendatorer, utom Sverige, har haft en jordreform med rätt till friköp och omfördelning av jordägandet. -Att det var så tror jag beror på en paradox, säger Olsson.

- Eftersom vi hade en relativt stor självägande bondeklass så var det deras intressen som stod i fokus och arrendatorernas intressen har glömts bort. Under 1800-talet var det tuffare att vara arrendator i Sverige än i andra europeiska länder.

- Under 1900-talets gång kommer gradvis en reglering men den är hela tiden på jordägarnas villkor eftersom vi aldrig får rätt till friköp så som arrendatorerna fick i Tyskland, Danmark, Finland.

- Det som förändrades till det bättre var att det blev svårare att arrendatorer under 1900-talet.

Det har hänt i den svenska historien att arrendatorer försökt strida för att få äganderätt till den jord de brukade, precis som skedde i andra europeiska länder. Vid de tillfällena kan man se att det finns vissa jordägare som är extra illa sedda av arrendatorerna. Mats Olsson berättar om den så kallade frälsebonderörelsen på 1770-talet då man på vissa gods gick så långt att man vägrade att utföra dagsverken. På 1811-talet inträffade ett uppror, som egentligen startade som en protest mot utskrivningar till militären men som snart blev ett allmänt uppror mot adel och präster. Det sista stora upproret inträffade på 1860-talet och kallades ”Den Tullbergska rörelsen” då arrendatorerna krävde att få köpa loss jorden. Upproret misslyckades eftersom det ju inte fanns någon lag som stödde deras krav.

Det var äganderätten till jorden som var reglerad i lag, och adeln hade särskilda privilegier i jordägandet som i så många andra fall.

- Från och med 1700-talets början så definieras all jord som adeln äger som perfekt, privat äganderätt i deras hand, berättar Mats Olsson. I adelsprivilegierna så som de formulerades av kungen 1723 står det ”Vad han gör med sina gods bryr jag mig inte om.” Adelsmannen hade rätt att göra sitt gods så ”nyttigt” han kunde och i det ingick att han fick lov att avhysa arrendatorer och göra precis vad han vill med det.

Om jordägaren och arendatorn var överens kunde arrendatorn sitta kvar på jorden länge, och kanske kunde nästa generation till och med ärva arrendet. Men under 1800-talet blir det allt fler jordägare som drar in sin mark för att driva den själv, i storjordbruk.

- Under 1800-talets gång så avhystes ungefär hälften av arrendatorerna från de gårdar de drivit, säger Mats Olsson.

När det inte blev några dagsverken gjorda behövde man ju ny arbetskraft. Därför infördes statarsystemet, som innebar att man anställde lönearbetare på gårdarna. Man skulle kunna tänka sig att det var de gamla frälsebönderna som blev statare på sina gamla marker, men så enkelt var det inte.

- Jag har studerat detta och det är sällan som någon arrendator tar tjänst som statare på den jord han själv brukat. De försökte ofta flytta, det har nog något med stolthet att göra, gissar Olsson. -Däremot så ser man ofta deras söner och döttrar som statare.

Det finns inga noggranna studier på hur arrendesystemen skilde sig i olika delar av landet. Men man vågar ändå säga, menar Mats Olsson, att på de ställen där adeln var stark var det tuffare att vara arrendator. Skåne, Halland, Sörmland, och Stockholmstrakten var exempel på sådana områden, och där bröts också arrendekontrakten i stor skala i mitten av 1800-talet.

- I Brännkyrka socken till exempel avhyses varenda arrendator under den här perioden, och det finns inte en enda småbonde kvar - all jord läggs under stordrift, säger Mats Olsson.

Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: David Rasmusson och Peter Öberg [email protected]

Release date

Lydbog: 11. januar 2016